Låter som ett bra plan.
Det är mer än möjligt att även bonusen tycker att det är sjukt utslitande, dränerande och tröttsamt att bo med dig , så alla ska må bättre om ni är särbo.
Det är bara dumt att plåga sig själv och bonusen och envisas att bo ihop för varje pris.
Vadå tar reda på hur det ska funka? Har du inte fattat att bonusbarn kan reagera starkt när en partner flyttar in? Det som funkade innan blir plötsligt extra besvärligt. Bonusbarnet kan vilja börja sova i förälderns säng. Bonusbarnet kan börja agera ut på olika sätt eller regrediera. Att ta in en ny vuxen i sitt liv är en STOR sak för ett barn. Föräldern kan i sin tur dåligt samvete över att ha låtit en ny partner flytta in och börja då överkompensera barnet. Mycket vanligt! Plötsligt är den barnuppfostran som man såg när man dejtade inte alls aktuell. Det kan också vara svårt att få reda på vad barnuppfostran innebärför bägge parter innan man har flyttat ihop och verkligen sett varandras sidor i vardagen.
Alltså är du på riktigt? I så fall så borde alka föräldrar hå föräldrakurser så att de inte är så korkade att de separerar med barn.
Det är inte allt för sällan det är barnets förälder som är drivande, speciellt pappor verkar vara det.
Det är inte allt för sällan man läser här att för barnens pappa finns två val, sambo eller ingen relation
En av mina bekanta gick på parterapi precis när de flyttade ihop med sammanlagt 3 barn från tidigare.
Inte för att de hade problem då , utan för att få hjälp med att undvika problem.
De är den enda familjen jag känner som har en bra och fungerande bonusfamilj och är tillsammans nu mer än 10 år senare.
Har barnen och bonusföräldrarna redan börjat hata varandra för att allt går så dåligt är det oftast för sent...
Det är också viktigt att man försöker se saker från de andras perspektiv , lite empati , även om det är tydligen otänkbart för vissa . ( Paula... )
^
Detta var typ en fråga , vad du tycker Paula , ej påstående.
Vet flera familjer som fungerar fortfarande (mer än 10 år) utan parterapi.
Jag hade nog backat från att bli sambo om han hade velat ha parterapi för då hade vi varit för olika.
Jag är en sådan som inte gillar att "prata ut".
Jag släpper och går vidare.
25 årtillsammans och ingen terapi. Problem som dykt har vi hanterat allt eftersom
Vi har också gått i parterapi och har en välfungerande bonusfamilj. På vägen har vi vuxna båda varit tvungna att se den andres perspektiv och visa stor empati och förståelse. Jag hade aldrig orkat igenom vår resa utan hjälp av terapeut. Vad gör du själv för att vara en välfungerande förälder?
Det är viktigt att inte skuldbelägga varandra oavsett konflikt
Jisses vad folk är desperata över att bo med nån. Är väl bara att inse... Singlar som flyttar ihop med nån med barn kommer alltid vara på andra plats för barn går alltid före om inte föräldern har nåt allvarligt problem dvs. Och ensamstående föräldrar som absolut måste bo med nån se till att detta är väl förankrat med barnen och att dom är med på tåget i annat fall avstå. Särbo är väl lysande. Då kan man fokusera på barn respektive sin särbo varannan vecka.
Skulle jag bli ensamstående skulle jag aldrig bo ihop med nån. Så himla skönt att träffas när man vill och vara solo och fokusera på sig själv när man vill.
Det kan säkert stämma. Skulle jag aldrig ställa upp på. Män får börja köpa hushållsnära tjänster istället.
Jag tycker att det är föräldern som skulle bo med en random under en period, för då lär hen inse hur det är att ha en människa i sin omedelbara närhet som betyder nada, men ändå ska styra över ens liv med sin blotta tillvaro.
Det har ingen betydelse om man gillar dem eller ej. Har föräldern bott med en okänd person som hen inte har något gemensamt med och som dessutom tror hen är universums mittpunkt, så vet hen hur det är och vilka problem som uppstår, och hur mycket man kan irritera sig på den efterblivne fan.