Särbo pga ”bonuslivet”

Tycker det låter som en jättebra idé! Kanske kan du fortsätta att bo ihop med mannen de barnfria veckorna, betala ett rimligt belopp för ditt boende där - och bara skaffa enklaste möjliga, billiga lägenhet att bo i på dina singelveckor? Det måste inte vara antingen eller och så dramatiskt.

Tror att väldigt många, både barn och vuxna, i det här samhället skulle må bättre om människor som träffas när de redan har barn, skulle göra så. I stället för att tvinga ihop vuxna och barn, och barn och barn (om båda parterna hade barn innan), som inte har valt varandra. En styvfamilj är i grunden en onaturlig familjekonstellation. 

Jag blir faktiskt glad över att så många har börjat överväga särboskap i stället för samboskap, när det finns barn inblandade! Svårare än så behöver det ju inte vara! Håller mänskligheten på att växa upp? :)

Samtidigt bör folk sluta att skaffa det "gemensamma lilla kärleksbarnet", som man tror ska "knyta ihop bonusfamiljen" - fastän det oftast bara leder till mer konflikter. Inte minst med de större barnen, när allt plötsligt måste anpassas till det minsta barnets behov. 

Sedan blir det separation igen, och de vuxna sitter där mer barn med flera olika partners, och hela livet en enda röra...

Nej, bestäm er för hur många barn ni vill ha, skaffa dessa med EN partner - en noggrant utsedd vettig person. Blir det ändå skilsmässa - så blanda inte in barnen i era nya relationer, utan sköt dem när barnen inte är där!

Jag har aldrig sagt att storfamiljer är fel. Jag (som har erfarenhet av arbete i äldrevården) skulle tycka att det vore alledels utmärkt, om vi skulle kunna gå tillbaka till att leva närmare varandra i familjen och släkten igen. I stället för att lämna bort gamla och funktionshindrade på institution. 

Mors nya älskare, ingår dock inte i det paketet (och har aldrig gjort)...

Nu kommer jag ihåg från ett annat forum, där du beklagade dig över att du hade misslyckats få igång amningen med din son, p.g.a. att dina styvsöner var så jobbiga att du inte fick någon ro med bebisen. Mamman ville inte ta dem mer än vanligt i början, så de måste vara hos dig och din sambo fast du var nyförlöst. Och annat liknande. Men det är möjligt att du har glömt det...

Japp. Man talar ju om "stressorer" i psykologin, alltså stressfaktorer som människor råkar ut för i livet. Och faktum är, att föräldrarnas skilsmässa har visat sig vara en av de värsta stressorerna som människor råkar ut för under hela livet. Det är t.o.m. värre än att leva i ett krigsdrabbat land - om barnet bara får leva med hela sin familj hos sig.

Det skadar psyket mycket mer än en egen skilsmässa, då man ju är vuxen och har helt andra copingstrategier och även helt andra möjligheter att välja hur de ska ordna sina liv.

Fast tänk på, att om det tar slut mellan er så har du inga rättigheter till styvbarnen. Du kommer troligen aldrig att se dem mer. Och då står du där ensam, barnlös och bitter och får inget tillbaka för allt du lagt ner, både i fråga om arbete, känslor, försakelser (och kanske ekonomi?).

Om någon - direkt eller indirekt - hade förstört så att jag inte hade kunnat amma mina barn, då hade jag aldrig förlåtit vederbörande. Oavsett om det var ett barn eller en vuxen. För amningen är så viktig på alla sätt. 

Skillnaden är att ens egna barn blir kvar i ens liv. 

Jaha, men detta är inte vanligt. Och om bioföräldern inte vill att hans/hennes ex ska ha fortsatt kontakt med bioförälderns barn, så blir det inget. (Om inte barnen kommer att bo i samma stad och är stora nog att gå och hälsa på vem dom vill, oavsett vad föräldrarna tycker.)

En f.d. styvförälder har ingen umgängesrätt. Det går inte att driva ett sådant mål i domstol i Sverige - inte ens om det gäller ett barn som har bott hos en på heltid sedan det var helt litet. (Såvida man inte adopterat barnet som sitt, men detta är ju mycket ovanligt - i så fall har man samma rätt som en biologisk förälder att driva mål om umgänge, boende och vårdnad.)

Jag säger bara att man ska vara medveten om det här. 

Man måste ju inte ha så bråttom. Det kan vara lite romantiskt när unga, barnfria människor blir förälskade vid första ögonkastet, och bestämmer sig för att flytta ihop nästan genast. Men när man har barn att ansvara för, så får man inte göra så! Jag tycker så himla synd om alla ungar som tvingas ihop med styvföräldrar och styvsyskon som de inte har valt. De har ingen trygghet ens i sina egna hem.

Har det nyförälskade paret dessutom köpt en bostad, så befinner de sig just nu t.ex. i en situation där bostadspriserna faller. D.v.s. de kommer att förlora massa pengar om de säljer huset för att separera. Vilket gör att man kanske måste stanna även om man VET att barnen inte mår bra i konstellationen. 

Mycket bättre om var och en har kvar sitt eget boende, och inte sätter sig i en sådan situation från början.