Särbo pga ”bonuslivet”

Precis.

Det vore också bra att alla blivande bonusföräldrar skulle tvingas bo med någon random utvald människa i minst några veckor så de får lite förståelse hur det är att tvingas bo med någon mot sin vilja.

Eller bara försöka föreställa detta som en övning.

Väldigt många bonusföräldrar förstår inte att de har ett val men inte barnen.

En av mina bekanta gick på parterapi precis när de flyttade ihop med sammanlagt 3 barn från tidigare.

Inte för att de hade problem då , utan för att få hjälp med att undvika problem.

De är den enda familjen jag känner som har en bra och fungerande bonusfamilj och är tillsammans nu mer än 10 år senare.

Har barnen och bonusföräldrarna redan börjat hata varandra för att allt går så dåligt är det oftast för sent...

Det är också viktigt att man försöker se saker från de andras perspektiv , lite empati , även om det är tydligen otänkbart för vissa . ( Paula... )

Jag menade inte att alla behöver parterapi , utan att det är bra med parterapi tidigt om man känner att man inte kan lösa sakerna själva istället att man bråkar och skuldbelägger andra.

Kan man lösa saker själva är det ännu bättre. Man alla kan tyvärr inte och ändå envisas med att fortsätta bo ihop.

Jisses vad folk är desperata över att bo med nån. Är väl bara att inse... Singlar som flyttar ihop med nån med barn kommer alltid vara på andra plats för barn går alltid före om inte föräldern har nåt allvarligt problem dvs. Och ensamstående föräldrar som absolut måste bo med nån se till att detta är väl förankrat med barnen och att dom är med på tåget i annat fall avstå. Särbo är väl lysande. Då kan man fokusera på barn respektive sin särbo varannan vecka. 

Skulle jag bli ensamstående skulle jag aldrig bo ihop med nån. Så himla skönt att träffas när man vill och vara solo och fokusera på sig själv när man vill.

Men ensamstående med barn har redan ett kraschat förhållande i bagaget och mest troligt också ett eller flera sårade barn. Då kanske det är dags att börja sätta sina barn först för en gångs skull.

Jaha, pappan bär hela ansvaret för att två människor utan band bor med varann? Bonusmamman har inget ansvar? Ingen egen fri vilja utan bara sugs in i en relation och samboskap med pappan. Haha, knasboll där! 

Det där "vuxenansvaret" har missbrukats av föräldrar, har jag märkt. Föräldrar som exempelvis inte lär sina barn att svara på ett "hej", och tycker att deras partner ska ta det eftersom de är "den vuxna". Eller att "den vuxna" ska gå och plocka efter deras barn, men att föräldern inte tycker att man ska tjata för mycket på barnet (dvs inte alls) att plocka upp efter sig själv. 

Jag tror nog att jag förstår vad du menar när du säger "vuxenansvar" men alla gör inte det. 

Och hur ser oddsen ut för det då??? Hur många går från ett kraschat förhållande med barn direkt till ett rosaskimrande förhållande där barnen gillar att det kommer nån ny och tar förälderns uppmärksamhet och tid? Så himla naivt att tro att allt blir så himla gulligt för ALLA parter nästa gång eller gången efter det eller efter det. För några få ja, men knappast för majoriteten och man hör ofta hur föräldrar tycker det är SÅ himla bra med sin skilsmässa och med sitt nya förhållande men barnen är egentligen superbesvikna över att deras kärnfamilj krossats.

Lycklig hoppas jag verkligen folk kan vara utan att behöva hänga upp det på en annan person. 

Gud förbjude att föräldern behöver agera vuxet och inse att saker kan vänta i och med att man redan gett sitt barn ett trauma och kanske ska fokusera sin uppmärksamhet och tid på barnet istället. Bättre då att ha ett särboliv som inte drabbar barnet tills den dag då barnet eventuellt själv tycker det är ok med nån ny boende under samma tak.

Nu kommer jag ihåg från ett annat forum, där du beklagade dig över att du hade misslyckats få igång amningen med din son, p.g.a. att dina styvsöner var så jobbiga att du inte fick någon ro med bebisen. Mamman ville inte ta dem mer än vanligt i början, så de måste vara hos dig och din sambo fast du var nyförlöst. Och annat liknande. Men det är möjligt att du har glömt det...

Jag bor med mina två bonus barn och blir så provocerad av detta.

När man väljer att leva med någon som har barn sen tidigare väljer man hela familjen, inte bara sin partner.

Flytta. Det är synd om barnen som ska behöva uppleva hackande fram och tillbaka med vuxna som lever tillsammans och sen separerar.

När jag flyttade ihop med min man valde jag hela familjen. Även de jobbiga dagarna. Inte bara allt gull. Jag är där och stöttar upp när barn är griniga och trötta. Det är så man blir en familj. Man finns där även när det är jobbigt, inte bara när det passar sig.

Både ja och nej.

Han kan visa vägen för en fungerande relation.

Men man kan inte förvänta sig att få 100% om man själv ger 20%?

Till barnen.

Upplever många gånger att bonus föräldern kör sitt rejs och näst intill lever dom inneboende i hemmet, och sen blir förvånade över att relationen till barnen inte funkar.

När dom egentligen aldrig försökt att få en relation ens.