Styv- eller curlingproblematik?

Jag har tre barn och min särbo har ett. Vi har ett bra förhållande på många sätt men när det kommer till barnen kraschar det ordentligt. Vilket är orsaken till att min plan är att förbli särbo. Vilket bidrar till problematiken eftersom hans dröm är att bo ihop och ha ett gemensamt familjeliv. Problemet jag ser hos honom/deras föräldraskap är dock ett problem jag upplevt även när jag tidigare dejtar en man med ett barn. Och som jag ofta ser även hos andra föräldrar.

Så ibland vet jag inte om det ens är ett styvfamiljsproblem eller bara att min syn på barn går på tvärs med samhället generellt.

Grejen är att jag alltså har tre barn varav de två äldsta kom.väldigt tätt (1,5 år mellan dem) jag fick dem också tidigt så jag har varit förälder typ hela mitt vuxna liv. Jag har också varit ensamstående väldigt mycket och det här helt enkelt blivit så att vi hela tiden fått jämka. Barnen har fått följa med på varandras grejer de här fått lära sig att vänta medan syskonens behov gått före ibland. Jag har fått planera utifrån oss alla hela mitt vuxenliv och försöka se till.allas intressen.

Runt mig. Och då även min särbo. Finns mest föräldrar som har 1-2 barn. Mest levt i kärnfamilj och fått barn mycket senare. Och de har ett sätt att sätta sitt/sina barn i centrum för allt som jag inte alls kan relatera till. Barnets behov önskemål aktiviteter osv. Är liksom det hela livet byggs kring. Och jag. Dels förstår inte. Dels tycker det är absurt. Dels tycker att mina barn hamnar i kläm. Jag skulle ju möjligtvis kunna göra likadant för att undvika det sista men jag ser ju att / tycker att det skapar rätt odrägliga barn i längden.

Så jag tänker att resten av världen får göra som de liv. Så även min särbo och att vi kan umgås hans barnfria tid. Men det här är ett oerhört känsligt kapitel för honom. Och jag vet inte alls hur jag ska få ihop det. Om det ens går.

Vi hade en situation senast igår. Han frågade om jag och min yngsta ville följa med honom och hans barn och träna /leka på hans jobb (De har en gymnastikhall) vi hängde på. Och så visade det sig att han släpat med sig en massa grejer till sitt barn i form av inlines bandyklubbor mål osv. Och tanken då var att han skulle spela i hallen och vi träna på kanterna/runt om. Mina yngsta som bara är tre och lite ängslig av sig. Tyckte ju det var skitläskigt med bollar som flyger osv. Så det slutade ju med att särbon tjatade på sonen att vara försiktig. Så att sonen blev tjurig och inte ville spela alls. Och jag tog mitt barn och drog till en lekpark istället.

Och jag kan bara tycka att det där är ett så himla typiskt exempel. På att han tycker att vi tom rent bokstavligt talat ska kretsa runt hans barn. Och han tycker jag överdriver. Och att han är "ovan vid yngre barn" så han förstod inte att hon skulle tycka det var läskigt. Men jag tycker ju att även vi vuxna förväntades anpassa oss på ett märkligt sätt Och jag känner att vi aldrig kommer nå varandra. Att det är skillnad på att säga. Ska vi åka och träna allihop? Att det räknas som.att försöka skapa en aktivitet för alla. Mot att kanske säga vi tänkte åka och spela innebandy vill ni med? Om det var tanken.

Är det bara så att det krävs träning för att se saker ur flera barns (Och vuxnas) perspektiv? Eller är det jag som måste acceptera att världen ser ut som.den gör och att det är den.barnsyn som ses som den rätta och därför undvika relationer med nån med barn?

För det här var ju bara ett illustrativt exempel. Det är så där hela tiden. Vi pratade om.att åka på en visning av ett fritidshus i helgen. Han behövde bara se om.han kunde fixa barnvakt först för hans barn tycker det är tråkigt att åka bil. Jag frågade stillsamt vad vitsen med fritidshus var om barnen inte klarar bilresan dit.. (Jag hade inte en tanke på att inte ta med min yngsta så jag fattade verkligen inte) och han blev jätteupprörd över min brist på förståelse.

Och så där håller vi på. Och nånstans är ju frågan om vi alls kommer att mötas. .

Grunden enligt mig är att ni ser olika på det, inte att du har rätt och han har fel. Det du beskriver om innebandysituationen t.ex. så skulle jag som förälder tycka att du kanske borde peppa ditt barn att inte vara så ängsligt, för det var väl inte så att sonen sköt bollarna rakt mot ditt barns huvud?

Jag tycker inte heller att det är självklart att barnen ska behöva följa med och kolla på fritidshus, men inte heller att man stannar hemma om man inte hittar någon annanstans som de kan vara. 

Jag reser mycket tillsammans med ett av mina syskons familjer och vi har helt olika syn på barnuppfostran och jag vet att de stör sig väldigt mycket på mina barn, men jag stör mig lika mycket på deras.

De stör sig på mina för att de är "vildare". Inte lika bra på att sitta still vid matbordet som deras. Tjatar på att få gå till rummet när de ätit färdigt. Inte kan sitta still långa stunder utan söker hela tiden "äventyr". Gör bomben i poolen (självklart inte bredvid folk), klättrar på saker man inte borde klättra på (men slutar såklart när jag säger till, men de har inte den grundläggande tanken att inte klättra). 

Jag å andra sidan stör mig på att deras barn är osjälvständiga. De klarar inte av att gå till rummet själva när de ätit klart och vi vuxna vill sitta kvar och umgås. De klarar inte av att ta små smakbitar på buffén som de äter upp och sedan tar med av det som de gillar utan de öser på av allt som ser gott ut och slänger lass med mat. De är fega och vågar inte följa med på hälften av grejerna vi gör (och fått absolut noll peppning av föräldrarna att våga mer). De klarar inte av att bära sin egna packning när vi ska på utflykter, mina barn gör det med automatik utan att jag ens säger till dem om det, och de har ingen ork att gå speciellt långt heller. 

Våra barn är lika gamla så det har inte med ålder att göra utan att vi haft helt olika fokus på vad som är viktigt i uppfostran. 

Grunden enligt mig är att ni ser olika på det, inte att du har rätt och han har fel. Det du beskriver om innebandysituationen t.ex. så skulle jag som förälder tycka att du kanske borde peppa ditt barn att inte vara så ängsligt, för det var väl inte så att sonen sköt bollarna rakt mot ditt barns huvud?

Jag tycker inte heller att det är självklart att barnen ska behöva följa med och kolla på fritidshus, men inte heller att man stannar hemma om man inte hittar någon annanstans som de kan vara. 

Jag reser mycket tillsammans med ett av mina syskons familjer och vi har helt olika syn på barnuppfostran och jag vet att de stör sig väldigt mycket på mina barn, men jag stör mig lika mycket på deras.

De stör sig på mina för att de är "vildare". Inte lika bra på att sitta still vid matbordet som deras. Tjatar på att få gå till rummet när de ätit färdigt. Inte kan sitta still långa stunder utan söker hela tiden "äventyr". Gör bomben i poolen (självklart inte bredvid folk), klättrar på saker man inte borde klättra på (men slutar såklart när jag säger till, men de har inte den grundläggande tanken att inte klättra). 

Jag å andra sidan stör mig på att deras barn är osjälvständiga. De klarar inte av att gå till rummet själva när de ätit klart och vi vuxna vill sitta kvar och umgås. De klarar inte av att ta små smakbitar på buffén som de äter upp och sedan tar med av det som de gillar utan de öser på av allt som ser gott ut och slänger lass med mat. De är fega och vågar inte följa med på hälften av grejerna vi gör (och fått absolut noll peppning av föräldrarna att våga mer). De klarar inte av att bära sin egna packning när vi ska på utflykter, mina barn gör det med automatik utan att jag ens säger till dem om det, och de har ingen ork att gå speciellt långt heller. 

Våra barn är lika gamla så det har inte med ålder att göra utan att vi haft helt olika fokus på vad som är viktigt i uppfostran. 

Det där är snarare hans personlighet, bristen på kommunikation och att han kör över dig med sitt race. Låter lite macho-stuk.

Låter mer som att du dras till såna egenskaper hos män av någon anledning.

Nej, du ska inte se deras barnsyn som den rätta. Du vet väl med din magkänsla vad som är rätt för dina egna barn? Hur han gör med sitt barn får väl rent krasst vara deras problem så länge det inte går ut över dig och/eller dina barn. 

Bra gjort att lämna situationen och göra nåt annat i stället. Jag tror generellt att män kan vara dåliga på att se hur vi viker oss för dom, ta det lite mer för givet, inte märka hur andra duckar för deras innebandybollar. 

Det kan väl också vara så att det tar ett tag att lära känna varandra. När han säger så...då kan det bli så här, så nästa gång ställer jag mer följdfrågor så att jag inte behöver lämna situationen på samma sätt som förra gången. Och förhoppningsvis gör han samma sak med dig, blir tydligare, ställer fler följdfrågor.

Jag tycker du verkar tänka helt rätt och du är också väl medveten om vad som har format dig. Han har bara ett barn och det tenderar väl att bli lite väl mycket fokus kring ensambarn när föräldrarna har skilt sig, det blir gärna cirkus hela veckan med full uppmärksamhet. Han kanske gärna ser ett familjeliv med många barn och den romantiska bild man kan få av det men han har kanske inte tänkt sig att hans barn samtidigt ska ge avkall på det liv hans pappa är beredd att ge honom idag? 

Jag tror inte att det är styvfamiljer generellt utan jag tror att ni har två olika sätt och se på saker och ting? Och uppfostra. Jag tycker att ni kan prova ett tag och vara tillsammans? Kan ni typ bo ihop i sommar? Bara prova utan att du gör ngt drastiska med erat boende? Bara fö att se med dina ögon utan förutfattade meningar?

Jag tror att du är självständig och klarar allt för du kanske är van och för att du har varit tvungen? Sen kanske din självständighet har alltid varit där. =)

Jag tror inte han ser att dina barn hamnar i kläm , han ser allt annat än det han har ett mål med gemensam familj, jag tror att han har glömt och hur det var i den åldern själv och ditt barn. Han ser inte att du har tre, han tänker nog men jag vet hur det är och ha barn, men det är skillnad på en och tre barn. 

Han har inte lärt sitt barn och sitta still i en bil då kan det komma mer problem.. 

Jag är kvinna och har tre barn själv.