Funderar på otrohet

Alltså... är det jag som har skrivit det där i sömnen?
För jag kommer inte ihåg att jag har gjort det men det skulle MYCKET väl kunna vara så. Det är nämligen exakt så jag har det.

Har varit frustrerad i många år och jag har kommit fram till följande:
Jag vill vara otrogen men mitt samvete skulle inte fixa det.
Folk som kategoriskt fördömer otrohet har helt enkelt ingen koll på hur andra har det.

Min sambo lever life. I hennes värld har vi det fantastiskt bra.
Jag tjänar bra, vilket möjliggör att vi har en bra ekonomisk tillvaro.
Vi gör lika mycket hemma och det är en självklarhet för oss båda så det har aldrig någonsin lett till osämja.
Vi har liknande värderingar och har fantastiskt roligt ihop. Respekterar varann och ja... har det i övrigt väldigt bra.

Hon vill inte ha sex med mig och jag vill inte att hon "ställer upp" (vill inte ligga med någon som inte vill ligga med mig), så det här är enormt frustrerande.

Så vad gör man när det står mellan att leva med ett stort hål inom sig hela livet eller att riva upp hela famljens trygghet och tillvaro, genom att göra slut?
Det går ett tag men till slut tar det stopp.
Här anser jag faktiskt att om man kan sköta det snyggt så att det aldrig - och då menar jag ALDRIG - kommer fram, så är otrohet ett bättre alternativ än att riva upp allt.

I mitt fall är jag helt övertygad om att ingen skulle vilja ha sex med mig, eftersom inte ens min sambo tänder på mig, så det är inte ens att tänka på. Ful är jag säkert också.
Men ja... det är ändå samvetet som sätter stopp för allt.

Kan du så... kör för fan!

En annan aspekt:

Fråga henne om hon vill att ni ska skilja er.
Det skulle kunna vara så att om barnen nu är stora så är hon kvar av bekvämlighet eller för att hon sitter fast i kvinnofällan.
Jag hoppas såklart för din skull att så inte är fallet, men OM det är så... skulle du då inte hellre vilja få veta, och därmed kunna ändra riktning i livet, istället för att bli väckt en dag när din fru hittar någon ny och drar pang bom?
Hellre förekomma än att förekommas...?

Om hon säger att hon absolut inte vill det så säger du att antingen så fortsätter ni tillsammans - i ett öppet förhållande - eller så delar ni på er. Du har sedan länge påpekat att du inte kan och vill ha det som ni har det. Hon har valt att skita i det så du har inte haft något annat val än att ställa ultimatum.

Lycka til!

Egentligen inte.
Det här är ett STORT problem.
För mig är sex lika viktigt, som det är att inte såra min sambo.
Lika gärna som jag hade haft sex med någon annan, vet jag att mitt samvete hade fått mig att må så fruktansvärt dåligt efteråt.
Det är därför det är så svårt att välja vilken sida jag står på.

Du slår huvudet på spiken i din andra citering.
Varför vill man att den man lever med och har för avsikt att leva resten av livet med, ska göra avkall på något som är så viktigt för denne?
Det är egentligen så fruktansvärt egoistiskt.

Jag har befunnit mig i ett par situationer som lätt hade kunnat leda till otrohet. Det har dock varit andra saker som gjort att jag inte löpt linan ut, men jag tror att om jag hamnar i ett läge med "rätt" tjej, så tror jag att jag kommer tänka "Jag skiter i vad som händer. Skiter i om hon får reda på det här. She had it coming!"

Vad jag menar är att jag rent krasst tycker att jag har "rätt" att vara otrogen. Jag tycker det. Jag har verkligen provat aaaaallt.
Jag har sagt att jag inte kommer leva ett liv utan sex. Det kommer inte hända. Jag tror att hon förstår vad jag menade.
Hon väljer ju också att stanna. Inte bara jag. Hon väljer ju att stanna trots att hon vet vad jag har sagt.
Vet i fan om hon inte räknar med att jag har någon annan redan, men att så länge hon inget vet så...

Så vad ska man säga...
Hjärnan är för otrohet - hjärtat emot (i mitt fall).

Eeeh VA??
Vadå offerkofta? Vad fan snackar du om?

Det är vad det är och det blir vad det blir. Var har jag lipat?
Skärp dig för helvete.