Funderar på otrohet
Alltså... är det jag som har skrivit det där i sömnen?
För jag kommer inte ihåg att jag har gjort det men det skulle MYCKET väl kunna vara så. Det är nämligen exakt så jag har det.
Har varit frustrerad i många år och jag har kommit fram till följande:
Jag vill vara otrogen men mitt samvete skulle inte fixa det.
Folk som kategoriskt fördömer otrohet har helt enkelt ingen koll på hur andra har det.
Min sambo lever life. I hennes värld har vi det fantastiskt bra.
Jag tjänar bra, vilket möjliggör att vi har en bra ekonomisk tillvaro.
Vi gör lika mycket hemma och det är en självklarhet för oss båda så det har aldrig någonsin lett till osämja.
Vi har liknande värderingar och har fantastiskt roligt ihop. Respekterar varann och ja... har det i övrigt väldigt bra.
Hon vill inte ha sex med mig och jag vill inte att hon "ställer upp" (vill inte ligga med någon som inte vill ligga med mig), så det här är enormt frustrerande.
Så vad gör man när det står mellan att leva med ett stort hål inom sig hela livet eller att riva upp hela famljens trygghet och tillvaro, genom att göra slut?
Det går ett tag men till slut tar det stopp.
Här anser jag faktiskt att om man kan sköta det snyggt så att det aldrig - och då menar jag ALDRIG - kommer fram, så är otrohet ett bättre alternativ än att riva upp allt.
I mitt fall är jag helt övertygad om att ingen skulle vilja ha sex med mig, eftersom inte ens min sambo tänder på mig, så det är inte ens att tänka på. Ful är jag säkert också.
Men ja... det är ändå samvetet som sätter stopp för allt.
Kan du så... kör för fan!
Vi tycker det finns bättre sätt att lösa sånt på än otrohet och det verkar även du tycka då du rekommenderar ultimatum (dvs ärlighet istället för svek och lögner).
Lite lustigt hur du fördömer saker du själv verkar hålla med om
