Silent Treatment

Och du väljer att leva ihop med den mannen för att?

Bra att du vägrar be om ursäkt.

Använd nu dessa dagar till att packa dina personliga saker, fotografera allt som ska ingå i en bodelning.

Lämna denna man.

För i ett bra förhållande ska även de sämsta stunderna kännas ok.

Åka iväg, säg inget, svara inte i telefon och kom hem nästa vecka

Hej,

Ja vi bor i hus med två barn (som bara är mina) så att bara åka iväg är tyvärr inte görbart. 
Jag försöker vara vuxen här och inte uppföra mig som min sambo, men visst hade det varit skönt att bara dra :)

Kärleken börjar dä från mitt håll, så är det. Det är så synd kan jag tycka för det hade inte behövt vara såhär om han bara pratade och inte var så lättkränkt. 

Vet du, jag missade första meningen i ditt inlägg så av någon konstig anledning fick jag för mig att det var en tonåring det handlade om... Det är ett otroligt barnsligt beteende, fullständigt oacceptabelt om man ska ha en relation.

Parterapi? Om han inte är villig att ens försöka med nåt sånt så är det hela rätt dödsdömt anser jag. Eller om du vill vara kvar i en sån här relation år efter år.

Silent treatment är en form av psykisk misshandel.

Du bör passa dig mycket noga så att du inte hamnar i medberoende till detta beteende, tex genom att köpa hans argument om vems fel det är och vem som bör be om ursäkt.

Läs på om båda två fenomen och sen är det dags att lämna honom. Han kommer aldrig ändra sig utan det är du som måste ta dig ur detta.

Men vilken jävla jättebebis. ¨Fan vad arg jkag hade varit. Kanske skilja er? Vill du leva med en man som tror han är någoit jävla överhuvud alla ska lyda annars straffar han dig? Så jävla sjukt beteende. Obehagligt som satan.

Fy fan, jag hade en kompis som gjorde så där när jag gick högstadiet. Sjukt jobbigt. Man kunde aldrig veta vad som skulle utlösa tystnaden och det kunde vara i dagar. Sedan pratade hon plötsligt med en igen och låtsades som ingenting. Det var så underbart när jag började gymnasiet och fick nya kompisar. Då gjorde jag faktiskt slut med henne. Hennes bra sidor uppvägde inte det där beteendet.

Det var en sådan stress att hela tiden vara rädd för att hon skulle bli sur över något.

Jag tycker faktiskt att du ska göra slut och lämna. Det går inte att leva på det där sättet och hela tiden ha den där rädslan i bakhuvudet. Det går ju inte att slappna av.

Tycker det är "fusk" att inte bråka på normlat sätt och säga varför man är arg och få det ur vägen.

Det är inte bra för dina barn att se hur någon beter sig så och tro att det är ett normalt och acceptabelt sätt att bete sig.

Silent treatment är en härskarteknik och psykisk misshandel.

Varför ska dina barn växa upp med sånt?

Finns inget som ursäktar ett sådant beteende.

Kärlek är blind heter det ju och här är det nog tyvärr sant. Försök att se det ur ett större perspektiv.

Du kan inte bemöta detta helt enkelt för att du inte har nån skyldighet att acceptera detta. Nolltolerans gäller.

Känner igen detta beteende från min far. Han blev ofta långsur mot mamma, talade inte direkt till henne blev ofta veckor. Om han ville henne något så sa han till oss barn. Säg till er mamma att...., vi trodde att det var normalt. Alla vi tre barn har haft stora problem i våra relationer på grund av detta. Så för din barn skull, ta tag i det, på det sätt som är praktiskt möjligt för dig.

Några förslag på svar.

Sluta bete dig som en trotsig tonårig

Så barnsligt du är

Nu är du en mansbebis igen

Det är inte attraktivt med någon som är så där långsur

Använd vuxenrösten när du säger det, ungefär som när man pratar till ett barn.

Acceptera inte det där! Det låter inte som ett förhållande jag skulle vilja vara i. När han kommer hem igen kan du ju föreslå att han permanent flyttar till lantstället tills han hittat en egen lägenhet?