Hur ändra mitt curlingbeteende

Jag läser och försöker förstå, ditt barn är alltså inte intresserad av att leta fram egna kläder? Men ser helst att du gör det? Så det är inte egentligen du som curlar per se, eller? Eller gäller detta absolut allt, finns det inget område där barnet helst vill ordna själv och ta ansvar? Jag tänker att just detta med kläder är ju något många känner noll intresse för. Min man vill helst att jag väljer åt honom, annars tar han seriöst bara det första plagget som nuddar hans hand när han sträcker armen in i skåpet :p

Men alltså.. inga initiativ? Mitt barn är också disträ och man måste påminna hundra gånger om pga fantasin och leken sveper in honom och wupps bortglömt vad han ombetts göra etc. Men han älskar att välja kläder själv. Tar egna initiativ, men har man en tid att passa blir det fort jobbigt.. vi försöker ställa krav.. åh förlåt, inser att jag är alldeles för trött för att skriva mer och hittills bara svamlade jag! Men jag skickar ändå detta för att puffa tråden. :)

Sluta gör saker åt honom. Han vet att han bara behöver vänta ut dig så gör du det istället. Ställ honom framför garderoben tills han tar fram kläder själv.

Vilka fler exempel har du?

1. Curla är inget vetenskapligt begrepp, det finns ingen forskning som stöder att curling skulle vara skadligt för barn, tvärtom finns det en dansk studie som antyder motsatsen.

2.  Man ska inte jämföra barn med varandra. Alla barn är olika, utvecklas i olika takt och når olika utvecklingsstadier vid olika åldrar.

3. Det är ju fantastiskt att ditt barn är villig och att han klarar av att göra de uppgifter som du säger åt honom. Glöm inte att uppskatta det. Hade han haft problem av NPF typ hade du sannolikt varit överlycklig över att han lyssnade på dig och kunde göra dessa saker när du säger till.

4. Det är bra att barn utvecklas och lär sig bli självständiga och föräldrar kan ställa krav, men kraven behöver vara anpassade till barnets individuella behov och nivå. D.v.s. om ditt barn inte är redo för att välja kläder själv, så kanske du ska låta saken bero tills dess att det är dags. Om han är redo behöver du motivera honom att göra det. Det kan du i så fall göra genom att göra det hela till en rolig grej. Jag tänker att du t.ex. kan handla lite kläder tillsammans med honom där han får vara med och bestämma vad ni ska köpa. Sedan kan ni bestämma att han t.ex. varje måndag ska välja kläder själv och sätta på sig dem. Om han lyckas med uppgiften en längre tid kan ni kanske bestämma att han ska få en liten belöning, exempelvis köpa ett par nya skor, eller något annat.

Det jag menar är att du behöver föra in det här på ett sätt så det inte blir ett krav utan något roligt som ger mening för honom när han har nått fram dit. Och du kan börja med något litet för att sedan utöka dosen.

Men glöm inte att berömma honom när han lyckas, istället för att tjata på honom när han inte klarar det. 

Om det ändå inte fungerar, så får du försöka hitta andra vägar för att försöka nå ditt mål. Ett sätt kan vara att du väntar tills han är mer mottaglig, eller att du prövar andra saker som inte innebär tjat eller orimliga krav som han inte klarar av.

Ett av våra barn är 9 år och kan inte hämta kläder själv och har svårt att sätta på sig. Det är inget som vi har fokuserat på eftersom vi försöker få henne att fungera i andra sammanhang och vi tänker att självständigheten kommer med ökad mognad. Det börjar snart bli dags dock att ta tag i klädbiten.

Min 6-åring är också extremt långsam, och då gäller det att försöka se till att allt får ta tid. T.ex. så säger jag åt honom att nu ska jag duscha och när jag kommer ut ur duschen så måste du vara påklädd. Det funkar. Däremot funkar det inte att säga: "Nu är det bråttom! Vi måste vara ute genom dörren om 10 minuter!" för när jag blir stressad, så blir han ÄNNU långsammare eller slutar helt och hållet att lyssna och tramsar runt istället. 

När det gäller att välja kläder, har hade han tills alldeles nyligen extremt svårt för det med, men det blev bättre efter att jag hade satt in plastbackar i hans garderob med lappar på där det står "t-shirt", "kalsonger", "byxor" etc. Det blev mycket lättare för honom då, för då vet han att han bara behöver ta det översta plagget i varje låda. (Man får lägga dem så att det matchar något så när.)

I övrigt så försöker vi får vår son mer självständig genom helt vanliga konsekvenser. För en tid sedan fick han för sig att jag eller min man alltid skulle slänga bananskalet åt honom, även om han själv stod närmare papperskorgen än vad vi gjorde. Det där retade mig, eftersom han inte hade någon vettig förklaring till varför han inte kunde slänga det själv.

En dag vägrade jag, men då la han bananskalet på bordet - och där fick det ligga. Dagen efter kom han till mig och sa: "Ööörk! Det ligger ett gammalt bananskal på bordet." Jag förklarade att det var han som hade lagt det där, så om han ville ha bort det, så fick han ta bort det själv. Det vågade han inte för att det var "brunt och äckligt", men jag vägrade. Till slut löste han det med en kökspincett, även om det tog några timmar till innan det försvann. Efter det har han inte bett oss slänga bananskal om han själv står intill papperskorgen och vi inte gör det...