Var går gränsen för vad ni kan kompromissa med i en relation?

Du skriver att han blir trött av det, men det är ju inte nödvändigtvis samma sak som att ha något emot det?

Nej det är sant. Och vi har diskuterat det, han säger precis så. Jag har så svårt bara att inte känna att det är samma sak. Blir så nere av att höra honom klaga över hur trött han blev av umgänget, det tar glädjen från mig på något vis.

Om ni får barn kommer ju den sociala dynamiken förändras drastiskt för er båda två. Det blir ett mer NI av den lilla familj ni skapar och det blir självklart att ni båda väljer sociala aktiviteter utifrån att ni har barn.

Ditt liv med dina vänner och viljan att umgås kan förvisso finnas kvar men som förälder kan du inte riktigt prioritera det umgänget på samma sätt som tidigare. Nu ställs du inför andra typer av val. Det blir ganska naturligt att umgänge och bjudningar med vänner inte längre är lika viktigt och inte längre lika enkelt.

Jag skulle inte i din sits dra för stora växlar över det här utan vara lite mer ödmjuk och kanske börja inse att kompromissen i det här fallet faktiskt heter barn...

Då har du en man som stannar hemma hos er när era barn kommer och väljer inte krogen och polarna.

Min man är själva urtypen av en extrovert och supersocial person. Jag är kanske ingen extrem introvert, men jag har definitivt tendenser åt det hållet. För mig är det jobbigt med stora fester och tillställningar, dock inte avslappnat umgänge bara några stycken. Det skulle inte funka för oss att anpassa oss helt efter den andre

Så vi kompromissar lite - han får ha tre stora fester/tillställningar om året, men jag får skippa en av dem om jag vill. Jag får själv välja hur mycket och vad jag vill göra med festfixandet och jobbet kring det hela. (Barnkalasen inte inräknade, men å andra sidan fixar han dem nästan helt själv).
Även när han eller vi har ett mindre antal vänner hemma så är det ok om jag drar mig tillbaka när jag behöver och jag behöver inte känna att jag måste sitta med halva natten om jag ska upp och jobba.
Vi tar en väldigt avskild semester om året (typ vandrar eller hyr en stuga eller båt) för att fylla mitt behov av eremitliv. 

Han försöker vara väldigt generös mot mig med att ge mig utrymme, men även att lägga energi på att jag kan odla mina vänskaper och band med min familj. Och jag försöker vara så generös jag bara kan för att se till att han kan få utlopp för sin natur.

Känner igen mig lite i din situation men min var lite annorlunda. Jag själv är nog som din sambo, jag kan tycka att det är kul att umgås med folk samtidigt som det kan ta mycket energi. Följde jag med min ex sambo till hans familj så var jag helt slut efteråt. Jag kunde inte slappna av och kände mig inte hemma med dem. Inget fel på dem bara inte min typ av människor.

Mitt ex var på sätt och vis social som du. Han gillar att vara bland folk men samtidigt så var han resarverad. Långt ifrån den pratsamma typen utan satt ofta med mobilen även om det var hans familj eller vänner men mer om det var mina. Jag fick dåligt samvete när vi umgicks med mina vänner för jag visste inte om han hade roligt eller ej. Så jag blev typ hans barnvakt för jag vet själv hur det kan kännas att sitta ensam bland folk man inte känner så väl.

Jag drömde om att kunna ha middagar och annat roligt tillsammans med vänner. Men pga honom så blev det inget, så länge det inte var hans familj. Inte att han sa nej utan jag tog aldrig upp det för tanken på att han skulle vara med i bilden förstörde stämningen lite. (mina vänner sa att det var stor skillnad på mig med och utan honom. Jag är social och pratglad men med honom blev jag motsatsen)

Lång historia kort insåg jag att han var ett ankare för mig som hindrade mig från att slappna av i social situationer. Träffade på hans pappa på stan en gång och det var helt annorlunda när exet inte var med. Jag insåg med att dit jag villa komma skulle han aldrig nå hur mycket han än skulle jobba på sig själv. Som du fattar så tog det slut och detta var en av flera orsaker.

När det kommer till dig så behöver du accepterar att ni fungerar olika. Bara för att han inte har samma sociala behov som du så gör det inte honom osocial men du upplever att han är det för du kan bara jämföra med dig själv. Det är skillnad på att säga att du är osocial och jag upplever dig som osocial. Förstår du?

Man kan inte få allt man vill ha i en relation och ni verkar ha det bra i övrigt? Ja du kanske hittar en kille som besitter samma sociala egenskaper som dig men han kanske saknar något som du uppskattar väldigt mycket som din sambo har.

Det är lätt att leva in sig i en drömvärld och önska sig ett liv där man umgås mycket med vänner tillsammans med sin partner. Men i sin egna fantasi glömmer man bort att ta in sin partner som en egen person. I fantasin styr du och allt är perfekt, men verkligheten är annat. Jag var avundsjuk innan på min brors förhållande. Dem hade ofta vänner fester och spelkvällar. Jag önskade så att jag och exet också kunde ha det så. Men det är farligt att jämföra för man ser inte hela bilden av det man jämför med. Jag visste inte då hur mycket dem bråkade, eller dem nedvärderande min brors sambo kunde säga eller hennes problem med alkohol. Jag skulle absolut inte vilja ha den delen. Så ska du jämföra ditt förhållande med andras så ska du jämföra med hela deras förhållande. Förmodligen lär du inte ens veta om deras dåliga sidor.

Din sambo ställer upp och kompromissar han med för att du ska bli glad. Det är så man gör i ett förhållande. Det du behöver göra är att släppa ditt samvete och lära dig ta ett nej. Du ska inte alltid fråga honom om han ska med men du ska inte bli ledsen och besviken om han säger nej. Är det något som är viktigt för dig så får du säga att det är viktigt att han följer med. Ni behöver en öppen dialog, respektera och acceptera varandra. Man kan inte alltid förstå hur han dra fungerar men man kan acceptera och respektera det.

Du får fråga dig själv hur viktig den sociala biten är för dig. Är den så viktig att du är villig att offra andra bra och viktiga egenskaper? Är detta det enda dåliga i ert förhållande eller finns det mer?

Om jag förstår det rätt är det inte din sambo som hindrar dig att umgås med dina vänner utan det är du som undviker det för att du vet att han inte vill? Är det väldigt viktigt för dig att ni umgås tillsammans i par eller är du ok med att umgås med dina vänner själv medan han gör annat?

Jag har inte lika stort socialt behov som min man och jag behöver mycket egentid medan min man har många vänner som är viktiga för honom. Vi har inga direkta gemensamma vänner, eller han känner mina vänner men är inte så intresserad av att umgås med dem fast vi firar ibland midsommar mm med dem, medan jag inte är ett dugg intresserad av att umgås med hans kompisar ens om jag hade fått vara med. Så han drar ut och träffar sina vänner flera gånger i veckan (han festar inte utan de går på café och gör andra saker ihop) medan jag är ensam hemma och får min egentid. Det funkar bra för oss, jag trivs med att vara ensam hemma och han slipper ha en fru som klagar på att han är ute med sina kompisar jämt.

Jag har ett fåtal vänner som jag inte träffar så himla ofta, vi pratar mest i telefon och ibland känner jag mig lite ensam och att jag inte har något socialt liv - självvalt jag vet men ändå. Jag skulle gärna vilja att jag och min man hade fler gemensamma vänner eller umgicks med något annat par och jag kan blir lite avundsjuk ibland när man ser kompisgäng med par och barn som grillar ihop, reser, gör roliga saker tillsammans. Men man kan inte få allt och jag är ändå nöjd med hur vårt liv ser ut och vem vet hur det ser ut i framtiden.

Ni har olika behov som det verkar. Låt honom säga nej till saker utan att bli besviken, fortsätt gör saker på egen hand. Även om du bjuder hem folk så får han välja, antingen umgås han med er eller gör något annat.

Det är steg ett. Steg två är att ni måste ha ett samtal om det här. I längden kommer det leda till en söndring mellan er, den har redan börjat. Du ska inte behöva må dåligt över att vara social, han ska inte heller behöva må dåligt så klart, men frågan är var hans gräns går i så fall för vad han orkar med. Han kanske bara börjar bli gammal? ;) Men saken är den att det är en varningsklocka att du slutar fråga honom om han vill vara med för att du är trött på att få ett nej. Han måste också göra ett val om han vill vara där för dig ibland eller inte alls.

Man måste inte sitta fast vid höften som ett par men man vill inte heller leva separata liv, det är dit ni är på väg nu och det leder antagligen till en separation i slutänden.