Flyttade ut på landet, ångrar mig så!
Har länge drömt om att bo på landet. Se solen över äng och skog. Ett äldre hus med lantlig stil och plankgolv. Följer många härliga konton på insta och längtan var stor hos både mig och maken.
Bodde i litet radhus i ett samhälle innan med begränsad gräsmatta. Ogillade boendet. MEN ett rikt socialt umgänge med grannar och grannbarn som sprang in och ut. Ett spontant glas vin på verandan med grannarna. Kräftskiva och spontana häng med lite kaffe, Var väldigt trevligt.
Hittade drömhuset ute på landet och vi blev kära i det och flyttade. Nästan inga grannar i närheten och de som bor närmast är gamla. Barnen har långt till kompisar. Att leka blir ett projekt.
Älskar vyn, älskar huset och miljön. Har bakat och gjort allt det där mysiga som hör till och strosat runt i träskor.
Nu (specialer i coronatider med hemarbete framför datorn) känner jag mig så djupt ensam och ledsen. Inga att träffa. Förra grannarna fortsätter att ses spontant och vi glöms bort mer och mer... de vill helst ses ute med barnen och i samma krets (undvika spridning Corona). Men när vi kommer över har många barn redan sprungit över till nya grannar och våra barn hannar lite på efterkälken :(
Hur gör ni andra som bor på landet? Jag tar gärna emot tips mot ensamhet! Hur håller ni vänskapsrelationerna vid liv ute på landet?
Önskar vi hade flyttat till ett villaområde istället. Men maken trivs så bra här nu (inte lika stort socialt behov som jag) och jag älskar ju själva stället..