Flyttade ut på landet, ångrar mig så!

Det verkar som om ni valde en mysig omgivning framför socialt umgänge. Du säger att du drömt om det här i många år, då är det väl så du vill ha det, eller? Kanske dags att omvärdera vad som är viktigt egentligen.

Det är verkligen speciella tider vi lever i nu. Tror du att den här känslan hade varit lika tydlig utan den här pandemin?
Själv lever jag i det omvända livet. Jag flyttade till min sambos stad för ett år sedan. Storstad, och jag är lantis i själ och hjärta och dessutom väldigt introvert. Innan corona slog till så skavde det lite att bo här, med trafik och människor precis överallt. Men jag kunde ändå åka till min familj på landet (långt borta) för att få frisk luft och ensamma skogspromenader. 
Även om mitt liv påverkas väldigt lite av corona i vardagen så känner jag en ny instängdhet nu som jag inte kände innan. Är det så för dig också?

Även om jag helst av allt just nu skulle vilja panikköpa ett hus på landet så inser jag att det här inte är ett läge att ta förhastade beslut. Det är liksom en kollektiv livskris vi lever i, och precis som med alla andra livskriser så är det inte läge att fatta de stora besluten. Så tänker jag.

Jag ville också bo på landet tidigare. Nu bor vi ett villaområde i en mindre stad, med landsbygden runt knuten och Stockholm en timmes bilresa bort. Jag är nöjd med detta. Vi har egen trädgård och i längden skulle jag nog inte trivts med skog och mark som närmaste grannar. Särskilt inte på vintern. Så jag förstår dig. Det är lätt att missbedöma hur isolerat det kan bli ute på landet, bara för att man inte vill bo mitt i stan t ex.

Det är ju så att bo på landet och då bor jag ändå inte på riktiga landet så att säga.

Jag flyttade ut från storstan till landet med min lilla på 1år till en av familjens sommarstugor, min mormors fars systers, för 2 år sen, Hon orkar inte ta hand om den längre och vi behövde ny bostad så det blev så. Närmaste grannarna förutom familjen då är en halv km bort och det är också sommarstugor. Det är 12 km till byn med förskola och mataffär, 20 till en lite större stad. Nu kommer jag få skäll men vi bor här helt utan tillgång till bil. Men eftersom det är massa småvägar som är sådär underhållna så går det nästan på ett ut mot en cykel.

Jag tror man ska vara lite ensamvarg för att bo så här. Man måste tycka om att pyssla och fixa och sysselsätta sig ensam eller med bara familjen. Vi pratar på facetime med familjemedlemmar på vintern och umgås ganska intensivt med sommarfolket när de är här. Vi gjör sociala grejer på vinter med så klart, inne i stan eller åker hem till familjemedlemmar, men det blir socialt i intensivare skov med längre perioder av ensamhet.

Vi bor som du beskriver. Älskar det. Har en rikt socialt liv, dock inte med grannarna. Dem har vi ytligt mötas på traktorvägen och prata väder med. Men vänner träffar jag ett par gånger i veckan. Det blir mycket tid i bilen både för det sociala, för barns aktiviteter och jobb, men det är det värt.

De vänner Jag har finns spridda från 3 mil bort till andra sidan jorden och när vi umgås är det 100 procent kvalitetstid. Det är klart, det här spontana hänga vid kaffebordet en stund försvann när vi flyttade från stan, men kan inte säga att vi saknar det. Till och med tonårsdottern trivs, eftersom hon kan umgås när hon verkligen vill.

Klart det blir projekt när de mindre barnen ska leka, å andra sidan slipper de dilemmat grannbarn som ringer på innan man ens gått upp när de egentligen helst vill leka med någon annan.

Det är nog olika hur man är. För mig passar livet på landet perfekt.

Det låter som att du blivit inspirerad och drömt lite för mycket om små specifika delar av att bo på landet och inte tänkt riktigt på allt vad det innebär.

Tur att man kan flytta igen när man inser att det inte riktigt passade.

Utifrån vad du beskriver så skulle kanske ett villaområde passa bättre, då kan ni få det lantliga huset och stora trädgården men fortfarande ha nära till grannar. Kulturen kan såklart vara väldigt olika i olika områden där vissa knappt hälsar till andra som umgås frekvent med alla grannar. Så det är nog något ni bör höra er för om, om ni ska söka ny bostad igen.

Förstår att du vantrivs. Låter så fruktansvärt ensamt och trist. Flytta igen kanske? Hela familjen måste ju trivas och må bra.

Låter väl alldeles alldeles underbart! Alla vill inte bo med folk omkring sig. Inte ens alla barn. Däremot tar det ett tag att vänja sig så tycker ts ska ta det lite lugnt innan hon tar något beslut. Hon kanske inser om ett tag vilken kvalitet det är att bo på landet jämfört med stan.

Tycker det låter väldigt skönt att inte behöva stöta på en massa folk hela tiden. Kan dock tänka mig att det är värre om man är extrovert och måste umgås hela tiden, då är det nog bättre att bo i stan.

Ja vi är ju alla olika. Jag bodde på landet i 8 månader och jag avskydde varje sekund. Nån vecka eller MAX 2 på vårt landställe klarar jag men inte mer.