Mina vänner är inga vänner

Jag känner igen mig. Har alltid varit den som brytt mig, hört av mig, ställt upp på olika vis.

Hade en bästa kompis som blev lämnad av sin kille och blev totalt knäckt. Jag kom förbi varje dag, hade med mig mat och godis. Städade flera gånger hemma hos henne eftersom hon inte orkade. Lyssnade, stöttade i timme efter timme, vecka efter vecka.

Efter en månad började hon må bättre. Berättade för mig att andra hört av sig och ville ses (personer som dragit sig undan när hon mådde dåligt). Så vi får väl se när vi kan ses nästa gång, sa hon helt nonchalant. Hörde knappt av henne på flera månader sen. Inte ett ord om att jag ställt upp dagligen under hennes svåra tid.

En annan fick jag reda på att hon snackat skit om mig och spridit ut privata saker jag berättat i förtroende. Vet inte varför. Jag trodde att vi var goda vänner.

Det här med att man ordnar firande åt andra men sen inget får tillbaka är tyvärr rätt vanligt.

Jag har bytt umgänge och vänner ett par gånger under åren. Vissa växer man ifrån. Eller de kanske flyttar och man tappar kontakten. Andra sårar en.

Nu när jag är äldre så är jag mer selektiv i mitt umgänge. Hellre en god vän än flera halvdåliga kompisar.