Vad säger man till en offerkofta?

Fråga om den inte sticks.

Säg högt att nu tycker jag att du stickar en offerkofta till dig själv. Låt oss lösa problemet istället! Vi hjälps åt!

Jag stickade en offerkofta till min sambo som ibland tyvärr är rätt mycket av en offerkofta. Som ett skämt först eftersom jag inte visste hur svårt det var att sticka.

Min mormor fick visa mig hur man stickar, och det är inte så jävla lätt. 15h skulle det ta enligt internet. Men det tog nog 70h och åtskilliga besök hos mormor. Detta på 3 månaders tid utspritt. Men har jag börjat på något vill jag slutföra det.

När offerkoftan var klar och jag gav den till henne så blev det inte alls väntad effekt utan hon blev jätteglad för den där fula jävla koftan. "Har du gjort den?" "Vad duktig du är!" "Det är det finaste någon har gett mig".

Hon älskar sin offerkofta, hade på sig den på julafton och visade hela sin familj att jag hade stickat henne en kofta. Sedan dess har jag stickat raggsockar, mössa, halsduk och en "Virgin slayer sweater" åt henne. Googla inte det sista är du snäll. 

kan till och med bli värre om de samtalar, antingen försöker de tävla i ven som det är mest synd om eller (hemska tanke) enar de sig mot andra.

Har några på jobbet som kvalificerar sig som "suckarnas gäng";
-"Ingen lyssnar"
-"Nu gör de inte som vi sagt" (sagt väldigt otydligt eller passivt aggressivt)
-"Fick man inte vara glad idag heller"
-"Jahapp, det kunde man ju förvänta sig"
-"Efter sol kommer regn"
(Det sista hittade jag på)

 

Jag har en sådan kollega. Om jag frågar henne varför hon inte gjort X, som jag sagt var väldigt brådskande, eller säger att om jag gett instruktioner om A, och hon i stället gör B, måste hon kolla med mig först - då säger att hon kan visst inte göra något rätt, och lika bra att hon slutar ta lunchpaus och tar livet av sig.
Jag säger då att hon inte ska överdriva utan att vi måste kunna prata lugnt om detta som vuxna kollegor, för att se till att det inte händer igen, och hon måste komma på ett bra system för att undvika fler problem, jag kan hjälpa henne. Fast då skriker hon att hon vet att hon är värdelös och springer iväg. När vi ses igen, säger jag att jag förstår varför hon gjorde B, trots att jag sagt A, och att jag vet att hon menar väl. Då kontrar hon med att ingen tror att hon gör sitt bästa och alla bara klagar på allt. Då ger jag upp och går iväg ...
Så jag har inget bra råd.

Bra råd, men vår chef och andra kollegor har tyvärr samma problem med henne ... om jag vore vår chef, skulle jag tackla detta ordentligt, med krav på att hon träffar terapeut etc, eftersom det går ut över oss alla, och över henne själv inte minst. Men chefen törs inte tyvärr utan undviker henne i stället. Och likadant med chefens chef. Nej denna tjej mår inte bra, och hennes liv blev väl inte riktigt som hon hoppats, och hon tar ut sina frustrationer på oss kollegor.