Anonym (PG) skrev 2020-06-09 09:41:18 följande:
Jag tips är ju att ta med sig någon som står dig nära (förälder t.ex.) som stöd på mötet som kan hjälpa dig att argumentera för din sak.
Det är en påfrestande situation att bli inkallad på ett sånt här möte och man kan känna sig nervös, rädd, värdelös, påhoppad etc. och ha svårt att på ett sakligt sätt tala för sin sak.
Sen så tror jag inte att det kommer hända så mycket om orosanmälan enbart handlar om att du skriker på barnen. Men det kanske ligger mer bakom?
Fråga gärna om stöd och hjälp och ta emot det om det erbjuds. Var öppen med dina tillkortakommanden som förälder men poängtera att du är medveten om dem men aktivt jobbar med att komma tillrätta med problemen. Det visar på sammarbetsvilja och självkännedom vilket soc ser positivt på.
Sen är det ju naturligtvis inte bra att du skriker på barnen. Så oavsett om något händer eller inte efter den här orosanmälan så får du ta det som ett "wake up call" och se till att få till en förändring till det bättre.
Lycka till!
Tack för svar och din lyckönskan. Jag var på mötet idag, var själv och träffade två handläggare. Jag känner att jag var ungefär så som du beskriver här, dvs jag var ärlig och öppen och sa det jag tycker är ett problem och att jag sökt hjälp för det och även att jag är villig att ta emot t ex stöd i form av familjebehandling. Jag sa även positiva saker om mig som förälder.
Först trodde jag det gick bra men mot slutet av mötet när de sa att de har en låg toleransnivå för våld och att skrika åt sina barn ses som psykiskt våld av dom och de inte kan säga om jag får hämta barnen på fredag och inte verkar vilja ta in någon helhetsbild riktigt så kände jag mig uppgiven och som att det inte spelar nån roll vad jag säger. Har ingen som helst aning om hur det kommer utveckla sig och om jag kommer förlora vårdnaden (värsta scenariot), jag känner mig inte alls säker på att det inte blir så. Träffade barnen igår o de fråga när de ska komma till mig, jag sa att jag hoppas det blir på fredag...????
Jag är villig att ta emot vilken hjälp de än erbjuder och jobba på problemet men det är svårt att känna nån motivation till någonting om de ens tänker låta mig ha barnen.