Äktenskap i kris - på väg mot separation

Kan ni ta ett uppehåll kanske o testa på att vara ifrån varandra? Då kanske du kommer met till insikt vad du vill göra..

Tycker också att ni bör ta en paus och vara ifrån varandra några månader för att hinna känna efter, se hur logistiken med barnen fungerar mm innan ni tar ett beslut om skilsmässa. Enklast är att skaffa ett nytt boende där ni som föräldrar bor varannan vecka och barnen bor kvar i ert nuvarande hem.

Jag tycker att du ska lyssna på Kropp & Själ i Sveriges radio som sändes igår. Det finns som podd lite här och var. Det handlar just om när kärleken tar slut men det jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att man också har ett ansvar.
Man behöver vara tydlig med vad som är på väg att hända så att det inte kommer som en kalldusch för den andre. Särskilt när man har levt tillsammans länge.
Du gör såklart som du vill och det verkar absolut som att du har tagit upp detta innan.
Men det kanske inte är helt fel att gå och prata med någon som kan hjälpa dig att få ur dig hur du känner och vad det gör med dina känslor när din fru handlar som hon gör. Min erfarenhet är att när man sitter själva i hemmets vrå och ska prata om sånt som är svårt så drar det iväg i känslor och så, och då är det svårt att få fram budskapet så att säga.

Till båda er som skrev om uppehåll. Har ni provat det? För min del känns det inte som en väg framåt eftersom man inte kommer kunna lösa några av relationens problem om man är ifrån varandra. Och då kommer man sen tillbaka till en relation som är lika dålig som när man tog paus. Jag tvekar inte en sekund över att jag skulle må mycket bättre ensam än i relationen som den är här och nu.

Lyssnade igenom detta nu. Men i denna relation är det så mycket mer än kärleken som tagit slut. Det är som sagt även respekt och tillit.

Ska jag vara ärlig blev jag mest irriterad över programmet när de enträget hävdar att det är det moderna samhället och behovet av kickar och regnbågsskimmrande förälskelse som gör att människor skiljer sig mer idag. Inte ett ord med reflektion att det förr knappt var möjligt för en kvinna att skilja sig på grund av att hon inte kunde klara sig själv ekonomiskt samt att det fanns en betydligt starkare stigmatisering av skilsmässor för många år sen. Kanske höll människor ihop för lätt i relationer som inte var bra för dem förr?

Alltså, du låter ju helt säker på att du vill skiljas. Vad finns det för skäl för dig att stanna med din fru?

Problemen ska inte lösas under pausen utan du ska få fundera i lugn och ro på hur du vill ha det i framtiden innan du tar ett stort beslut. När man lever inpå varandra och är irriterad är det svårt att se tex fördelarna med sin partner . Du kanske kommer sakna henne eller inte sakna henne alls, du kanske älskar ensamheten eller upptäcker att er tvåsamhet är bättre osv.

Jag behövde en paus i min relation och upptäckte då att jag faktiskt uppskattade och älskade honom när jag kom ifrån tjafset och vardagen. Vi lever fortfarande tillsammans men som särbo vilket passar oss utmärkt.

Jag gissar utifrån din text att du tänkt en hel del på hur det skulle kännas att lämna, men har du tänkt hur det skulle kännas om du stannade kvar? Skulle ni försöka satsa ordentligt? Reparera och hitta kärleken? Eller skulle ni fortsätta exakt som ni gör nu?

Det verkar som det ts beskriver är långt ifrån vardagstjafs. Skulle nog beskriva det som psykisk misshandel.

"Det var många år sedan jag faktiskt älskade min fru och..." DÄR sa du meningen med varför jag tror ni mår bättre att separera. Varför fortsätta utan kärlek, varför visa barnen ett liv utan kärlek, beröring mm? Varför inte se sig själv värd att må bra? Mycket tankar o funderingar. Been there, done that. Det krävs mod att våga ta steget. Men plötsligt bara är man där, den dagen när man vågar, o tar beslutet, o säger orden. Sen börjar det rulla på, och lätta. Lovar. Efter 18år tillsammans, o 2år funderingar, skildes vi för 4år sedan. Dottern då 12. Hon varit vv. Vilken skön känsla när jag bodde själv, inte ångrat en gång. Fast det var jag som valde, o sa orden, tror jahg även x är nöjd med beslutet. Lycka till. O i fortsättningen - låt ALDRIG ert illamående gå ut över barnen.!! Aldrig.

Det håller jag med om, den aspekten tog man inte upp alls. Jag har anhöriga som levt på det viset. Det finns inget domestic violence och de är inte på något sätt elaka mot varandra. Dock är de väldigt olika, de har velat olika saker med sina liv men i deras generation så gör man helt enkelt inte så. Man skiljer sig inte utan håller ihop på gott och ont. 

Så jag både håller med och inte. På ett sätt är även relationer påverkade av konsumtionssamhället där man enkelt och snabbt "byter ut" om något skaver. Bland mina vänner har det ibland behövts både 3 och 4 relationer som gått i kras innan man själv börjat förstå att man kanske har egna mönster som gör att det inte funkar. 
Och ser man människor som verkar uppenbart lyckliga med varann så tänker man att de haft "tur" eller så medan jag tror att det faktiskt också krävs omsorg och ganska mycket jobb bakom en frisk och lycklig relation. Sen kan det "jobbet" kräva mer eller mindre av olika individer och i olika skeden av livet men det är ju inte så att det sköter sig självt bara sådär.

OM du varken känner kärlek, respekt eller tillit till din partner så kan jag inte se att det finns något att lappa ihop egentligen. Bara göra ett bra avslut så gott det går, och sen gå vidare?

Håller med

Hur stor orsak är den här konfilkten om värderingar i att du vill skiljas?

Kan det vara så att du kanske letar efter ett skäl, till att kunna lämna och det här har blåst upp till något som du upplever som en ursäkt?

Utan att veta vad det är som värderingarna handlar om, så är det ju svårt att bedöma som utomstående om det verkligen är en stor grej det handlar om.