Dags att bryta med mina föräldrar?

Varför berättar du inte sanningen för dem vad du känner och tycker? Dem kanske förstår du hur du känner och ändrar på sig. Frågar du om hjälp och ringer du dina föräldrar ofta (utan att fråga om hjälp)? Det handlar ju också om att ge och ta.

Har du aldrig under alla dessa år du känt dig åtsidosatt frågat dina föräldrar rent ut varför dom i dina ögon favoriserar din syster? Ge dom en chans att förklara sig...antingen har du missuppfattat det hela eller så är det så att dom faktiskt känner mer för din syster och därefter får du ta ett beslut.

Bryt!

Nej, jag hade inte brutit, eftersom jag inte velat beröva mina barn sina rötter, kusiner mm. Däremot finns ju inget som säger att du måste åka till dem var och varannan helg, utan du kan hålla det på en begränsad nivå.

Flera har skrivit att du borde "reda ut" det hela med föräldrarna, och visst kan du göra det, men jag har provat det själv med min mamma, utan goda erfarenheter. Hon slog bara ifrån sig och speglade tillbala: Den dåliga relationen var mitt fel eftersom jag gjort x och var y. Att jag varit en rebellisk tonåring drogs upp, trots att det var 10 år sedan.

Som sagt har jag valt att träffa dem ändå, även om vi inte är så nära som de skulle kunna vara. Jag vet att min systers barn är favoriterna, men det säger mormor som väl är bara till mig, inte till barnen, och jag rycker på axlarna. Mina barn tycker det är kul att besöka mormor och morfar, och jag låter dem inte såra mig mer, utan rycker på axlarna åt deras kritik (jag valde fel yrke, fel hus osv). Jag vet vad de tycker, så det är ju knappast någon överraskning.

Tilläggas ska väl att jag är 35+, och det tog många år att nå där jag är nu. Föräldrar som favoriserar och skuldbelägger är vanligare än man tror, men tar hårt. 10+år efter att jag flyttade hemifrån bearbetade jag vår relation, försökte som sagt reda ut allt (men det blev bara värre eftersom de menade att allt var mitt fel och att jag attackerade dem), umgicks knappt med dem, och bestämde sedan att ta bort deras makt över mig, så nu struntar jag i deras kritik. Jag vet ju att de tycker allt jag gör är fel, så jag tar inte åt mig när de säger något.

Min mamma tycker vi har dålig kontakt (det är mitt fel såklart) och att jag borde öppna upp mer, men det struntar jag också i.

Jag tänker på hur mycket energi detta måste stjäla från dig.

Då jag själv har en far som inte engagerar sig särskilt i varken mitt eller mina barns liv så förstår jag dig.

Jag hade låtit relationen avtaga och sakta dö ut.

Antingen så tar du en sista, sansad, diskussion med dem, eller så får de begripa själva. Även om du har ett samtal med dem kan de känna sig såpass kränkta att de inte kan ta åt sig av det du berättar för dem. Vissa föräldrar är ju så. Vissa föräldrar kommer inte att förstå.

Eller så skriver du ett brev.

Jag har dock själv inte gjort något av sakerna. Jag låter allt bara rinna ut i sanden. Detta för att jag vet att min egen pappa antagligen skulle bli lite av en martyr och det orkar jag inte med.

Jag ringer några gånger om året och frågar hur läget är. Inget mer. Han ringer till mig en gång av tjugo. Nu i dessa covid-19 tider har jag inte ringt honom på två månader. Jag vet att han lever, och erbjöd honom hjälp om så behövdes, men han tackade nej till det. Man kan ju tycka att även han kan ringa tillbaka någon gång, men nej.

För min del orkar jag inte med dramatik så därför låter jag allt bara vara. På så vis stjäl han mindre energi. Men jag är arg och sårad över hans icke-existerande engagemang, det är jag. Blir arg och förbannad när jag tänker på honom så på så vis stjäl han energi.

Om du bryter med dina föräldrar efter att de beter och betett sig som du beskriver så är det inte konstigt alls om du vill bryta.

Det här med kusiner och annat: det kanske kostar får mycket med att bibehålla även de relationerna?

Kan du prata med din syster? Ser hon detta?

Önskar dig all lycka till och harmoni i tillvaron!

Jag menar alltså att jag låter allt rinna ut i sanden-att jag inte anstränger mig för att ha en relation med honom. Jag åker inte dit och bjuder inte hem honom. Det får så sakteliga dö ut tills någon av oss dör på riktigt.

Ett tillägg till texten:

Jag har vid flera tillfällen berättar för mina föräldrar både vad jag hör från andra och vad jag känner. Det jag får till svar är att jag är otacksam för allt ?dem? har gjort för mig under min struliga period i livet. (Visst att min pappa ställde upp mycket då) men jag har alltid sagt hur tacksam jag var att dem ändå sökte hjälp till mig.

Det jag även få höra är att jag är avundsjuk på min syster. Jag har bett om hjälp av dem tidigare. Jag har även hjälpt mina föräldrar mycket när dem behövt.

Så jag har vid flera tillfällen pratar med mina föräldrar om hur jag känner men får ingen positiv respons ??

Dem senaste veckorna har det blivit sämre med kontakt. Men innan dess ringer jag ett par gånger o veckan för att ?småprata?. Men då är det samma sak där, dem frågar aldrig hur det är med mig eller med barnen utan samtalen handlar oftast om dem, min syster och hennes barn.

Jag har vid flera tillfällen försök att prata med dem om hur jag känner men dem ser inget problem. Det jag får till svar är bara att jag är Otacksam, känslig och avundsjuk.

För din egen och ditt måendes skull är det bättre att acceptera situationen , att du aldrig kommer att få den bekräftelse du vill ha från dina föräldrar. Du har ett gott liv nu och har själv tagit dig dit - var stolt och nöjd med det!

Behåll kontakten om du vill, men markera att du inte behöver dem och inte har gjort det på mycket länge och om de behandlar dina barn nedlåtande, så stryp även den kontakten och tala om varför!

Jag skulle säga att det är viktigare för dina barn att deras mamma mår bra än att de har kontakt med några som tituleras som mormor och morfar.

Vad hemskt det låter när du berättar, och så lätt det är att känna med dig och hur du  måste längta efter bekräftelse och kärlek från dina föräldrar som de så totalt verkar ha misslyckats med att ge dig!

Vad fräckt och hemskt av dem att de inte lyssnar på dig när du berättar för dem hur oönskad och bortprioriterad du känner dig.

Det är svårt utifrån att veta vad som är bäst för dig. Jag vill påminna om att du inte behöver stänga dörren helt, du kan ju ta kontrollen genom att själv bestämma hur mycket eller hur lite kontakt du ska ha med dem. Du kan också skriva ner listor med vad som de ger dig och vad de kostar dig, och bestämma hur stort umgänge, om något, du önskar ha med dem utifrån det.

Jag tror att dina föräldrars beteende mot dig påverkar dig i ditt liv oavsett vilken kontakt du har med dem. Det är ingen dum tanke att inte bryta bandet fullständigt på en gång utan istället gå i terapi och utforska din relation med dina föräldrar och försöka bearbeta och försöka reparera dig själv. I det arbetet kan det ibland vara givande att konfrontera föräldrarna och sedan få stöd i terapin att bearbeta deras reaktioner och förhålla sig till deras bemötande. Jag tror att terapi är den bästa gåva du kan ge till dig själv och dina barn för att förbättra ditt mående, liv och att hitta en bra väg framåt.

Det låter verkligen inte kul och jag känner igen mig en del i det du beskriver. Mitt bästa tips är att skriva ett brev helt enkelt till dina föräldrar.

Då kan ta ta till sig det du vill förmedla på ert annat sätt. Annars blir det lätt försvarsmekanismer direkt när man försöker ta upp saker öga mot öga. I bästa fall tycker man att man borde kunna diskutera som vuxna människor men det är svårt med familjen ibland tyvärr. Sedan är det nog acceptans som andra skriver. Men svårt när man inte kan få viss förståelse ändå från föräldrarnas sida för det man upplevt/upplever.

Håller själv på attacceptera mina föräldrars totala ointresse för mig/familjen och våra barn men det hade känts väldigt jobbigt om jag hade haft ett syskon som fått stöd, kärlek osv. Nu har jag iaf inga syskon så slipper just den delen. Iaf det varit så.