Inlägg från: Anonym (sorgsen) |Visa alla inlägg
  • Anonym (sorgsen)

    Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((

    Jag är 35 år och i sorg.  Nu har det gått fem månader sen min mamma hastigt gick bort och sorgen känns värre än precis när hon dog. Jag kan inte förstå att vi aldrig mer ska ses och nu kom sommaren och vi kan inte resa som vi gjorde tillsammans varje sommar. Hon var min stöttepelare, min bästa vän, hon gav mig så mycket kärlek och hon gjorde mig lycklig. 

    Hur ska jag klara detta? Jag drömmer varje natt om min mamma och vaknar och kan knappt tro att det är sant att hon är borta. Jag gråter så fort jag är ensam, jag kan inte lyssna på lugn musik, då bryter jag ihop. 

    Jag har försökt tänka att hon fick ett bra liv, att vi har levt fint tillsammans och hon fick många bra år. Jag har läst att jag ska acceptera att hon är död. Men det hjälper inte. Det känns bara ännu mer sorgligt. 

    Jag läser ofta om vad som händer vid dödsögonblicket och jag försöker förstå var hon befinner sig nu. Finns det något tillstånd som hon kan befinna sig i? Bortom det vi känner till? Är hon med mig? Hur kändes det när hon dog? Förstod hon att jag var där? 

    Jag har tänkt att jag borde börja dejta och hitta en ny man, jag har ingen nära vuxen att dela vardagen med och därför är det nog ännu svårare för mig än för min syster som är gift (tror jag iallfall) men så som jag är orkar jag knappt prata med de vänner jag har... Ingen kommer ju bli intresserad av en deppig kvinna som inte orkar engagera sig i en ny relation... det känns som jag sitter fast i en bubbla nu som jag inte kommer ur. Jag behöver någon i mitt liv som bryr sig om mig, men jag orkar inte ta tag i det. Å jag har ingen lust att gå med i någon dejtingapp och träffa främlingar som det sen inte blir något med.

    Jag är så rädd att jag aldrig kommer känna samma glädje igen. Livet känns inte som förr. Kommer det någonsin att göra det igen? Är det någon som har erfarenhet av det här? Det känns så ensamt, och ingen kan ta hennes plats. :( 

  • Svar på tråden Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:17:33 följande:

    Min gick bort för snart fyra månader sedan, jag känner igen mig i mycket av vad du skriver. Beklagar sorgen.


    Jag beklagar också din sorg.

    Känner du okcså att det inte blir bättre? 
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Vet) skrev 2020-06-18 23:19:58 följande:

    Blir 35 i år och i år är det även 20 år sedan min mamma gick bort. Sorgen måste få ta tid, den första perioden är den värsta! Man vill ringa, prata, visa saker.

    Mamma dog nät jag var 15 och jag saknat henne så mycket. Alla känslor är tillåtna man får vara arg, besviken och känna sig övergiven. Jag brukade skriva brev som jag sedan brände så att hon skulle få dem. Var inte rädd att prata för dig själv om du vill du prata med henne. Prata vid graven och låt dig vara ledsen.


    Jag beklagar :(( 

    Jag pratar med henne i mitt huvud men blir efter ett tag så ledsen. Skriva brev kanske är bättre att göra för att få ner orden :(( 

    Graven känns overklig, jag bryter ihop när jag är där. Å det känns inte som att hon är där...

    Tack för att du delade med dig. 
  • Anonym (sorgsen)
    Aniiee skrev 2020-06-18 23:25:01 följande:

    Ha inte så bråttom. Det har bara gått 5 månader. Ta en dag i taget, ett steg i taget. Gör det du behöver för att bearbeta och sörja. Gå igenom minnen och sånt om du känner för det, med eller utan din syster. Gärna med. Släng ut en tråd i din mammas bekantskapskrets och se om någon där vill prata. Det finns säkert någon gammal vän som gärna delar ungdomsminnen. Försök också hitta någon som gärna bara är med dig, som du kan göra något eller bara inget tillsammans med som inte är kopplat till din sorg. Försök få till lite milijöombyte också även om det bara är någon dag då och då.

    För mig behövde jag ta mig igenom 3 saker innan det blev bättre; den första tiden efter, födelsedagen och julen. Först efter det lättade den värsta dimman


    Tack för ditt svar. 
    Jag har så svårt för att sörja ihop med min syster :(( Vi är så olika och det är nästan så att jag saknar min mamma ännu mer när jag är med min syster, det är jättekonstigt :(( Det är som att jag hela tiden tänker "så här skulle inte mamma gjort" eller "så här skulle mamma sagt istället" osv. Jag och mamma hade så mycket bättre relation än jag och min syster. Min syster har också en man och jag är ensam, och jag känner att hon inte heller riktigt finns där för mig i min sorg. Hon får sitt stöd hemma och har inte visat att hon vill vara en del i min sorg känner jag :((

    Jag försöker byta miljö, jag åker ut och sätter mig vid vattnet om jag kan och jag har även bytt stad och promenerat runt för att komma ifrån. Men det är också svårt för jag saknar mamma bredvid mig :((

    Jag tänker också på julen, mår illa nästan när jag tänker på att vi ska fira utan mamma. Och imorgon är det midsommarafton och det hade hon tyckt varit så trevligt :((
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Vet) skrev 2020-06-18 23:30:06 följande:
    Sorg måste få ta tid, den är fruktansvärd första året.

    Det är så mycket man ville göra, så mycket man inte pratade om. Var inte rädd för att prata vid graven och var inte rädd för att prata om saker som får dig att skratta. Det är lätt att säga men man får göra något konstruktivt nu när man sörjer.

    Skriv dagbok till din mamma, börja baka, måla eller skulptera.

    Många mår bra om de kan skapa något så att de inte fastnar i sorgen och får svårare att komma ur den. Plantera blommor om du gillar det, skriv en bok som handlar om din sorg.

    Kram
    Tack för dina tips. Jag har målat lite och faktiskt har det kännts bra att fokucera på något annat. Ja jag är rädd att jag fastnar i sorgen, jag känner att den är värre nu än för fem månader sen och blir orolig att jag hamnar i en depression. Jag har haft svårt att prata högt men det kanske är något som hjälper.
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:31:22 följande:
    Jag har som man kanske i sorg kan känna att hon varit i min närhet efter att hon gått bort. Nånstans så tror jag på ett liv efter detta och det är som om hon velat säga mig att inte ska vara ledsen eller annat hon kunde ha sagt som när hon levde. Vet inte hur det är för dig men det kan vara så att de vill åtminstone hälsa efteråt.
    Det händer att jag hör hennes kommentarer i mitt huvud, som när något händer eller jag ser något och då vet jag vad hon skulle säga. Då kan jag nästan känna att vi är tillsammans. 
    Jag brukar försöka fantisera att hon faktiskt lever. Att hon är i trädgården medan jag lagar mat eller något. Som att hon faktiskt är i närheten. 

    Jag såg tecken i början, tänkte på henne och tänkte ge mig ett tecken eller så och då kunde det komma en vindpust t.ex. Och jag tolkade det som att det var hon. Jag blev lite glad då. Det var mer så i början, det hjälpte. Men ju längre tiden går desto mindre tänker jag så, och desto mer avlägset känns allt. 

    Jag har så svårt att förstå att vi inte ska ses igen och leva tillsammans som förr.
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Vet) skrev 2020-06-18 23:34:02 följande:
    Graven är jobbig, brukar ta med änglar och katter och pryda graven med. Hon älskade dessa och det blir lättare med tiden.
    Jag hoppas det, jag har också tagit med blommor och det har känns bra att göra fint där. Men det känns också väldigt jobbigt, och det känns inte som att hon är där :((
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:37:59 följande:
    Jag har också oro över att fastna i depression iom. sorgen. Det är bra att du försöker vara kreativ, men du måste också tillåta dig själv att sörja, gråta och komma igen. Det är inte lätt det här..

    Nej det är verkligen inte lätt. 
    Det är också svårt för det känns som att alla i min närhet tror att man gått vidare. Min syster och övriga släkt verkar inte må dåligt, jag stod dessutom mamma närmast, vi levde i stort sett ihop. 

    Vänner tror att man mår bra nu, träffar inte vänner så ofta så när jag gör det så är jag ju glad med dem. Även på jobbet är jag ju aktiv och deltar som förr. Så ingen vet hur illa jag mår egentligen. 


    Det är verkligen jättetufft. 

  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Vet) skrev 2020-06-18 23:40:26 följande:
    Det är inte fel att prata med en kurator eller psykolog. Ibland har man så mycket tankar och känslor att det bara ärven röra på insidan. Ibland kan det vara skönt att bara få prata medan någon bara lyssnar. Man kommer i en dipp när dwt gäller högtider. Speciellt om de var viktiga för den som gick bort. Efter att mamma gick bort så blev inte julen som vanligt. Hon älskade den högtiden. Nu har vi det som en vanlig dag fast med presenter och godare mat.
    Ja jag har tänkt på det. Jag tror att jag kommer behöva det efters sommaren om jag inte mår bättre då. 

    Det känns jättejobbigt att det är midsommar eller sommar överhuvudtaget. Vad jag än gör tänker jag på mamma och allt hon tyckte om att göra. 

    Å även julen. Hon gjorde så mysigt och trivdes så mycket med högtiderna och vi var alltid där med henne. 

    Det känns så himla tomt :(
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:42:36 följande:
    Jag har liknande upplevelser, ibland känns det väldigt fysiskt också att hon skulle stå i rummet eller så. Jag har också svårt att ta in det att vi inte kommer att ses igen, det var ju bara någon månad sedan vi senast pratade. Jag saknar också min barndom, musik jag minns och hur jag minns henne. Rädd att fastna i depression som du också skrev...
    Ja jag saknar också min barndom. Jag sitter och tittar på alla bilder och filmer vi har tillsammans och jag saknar tiden när jag var barn. Jag tittade på en bild och tänkte att här hade mamma 30 år kvar att leva osv. Allting hamnar i det perspektivet. Jag såg en bild på vårt gamla hus, och tänkte direkt att när den här bilden togs, ja då levde mamma och kanske satt hon på baksidan och drack kaffe eller pratade med en granne. 

    Jag tänker att tiden när jag var barn är förbi. Tiden när vi firat jul är nu förbi. Allt är förbi. 

    Jag kan inte se att mitt liv kommer att bli lika bra någonsin igen. Jag är på riktigt orolig över att inte få tillbaka livsglädjen som fanns. 
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:47:11 följande:
    Men då kan du skriva här iaf. Jag förstår dig och din sorg som går igenom det själv, Det blir bättre med tiden tror jag, det gäller bara att hålla ut.
    Ja de jag känner som har en mamma som gått bort säger att det blir det. Men jag är rädd för jag umgicks med min mamma nästan dagligen. Hon var en sån stor del av mitt liv. Mina vänner träffade inte sin mamma lika ofta som jag. De har egna familjer och deras mamma stod de nära, men de blev inte ensamma på samma sätt när de dog. 
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-19 00:19:07 följande:

    Vad dog din mamma av?


    Hon fick ALS :( 
  • Anonym (sorgsen)
    lostandfound skrev 2020-06-19 00:02:46 följande:
    Tårarna rinner när jag läser dina inlägg. Jag har inga konkreta tips, men jag vill i alla fall ge dig en bamsekram med massa kärlek och styrka från andra sidan skärmen. Och jag är övertygad om att din mamma finns med dig. Det måste finnas något mer än endast detta jordeliv. ??
    Tack <3 Jag hoppas hon finns med :(( Jag har svårt att förstå att en person bara ska försvinna, men det känns så konstigt :((
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:52:39 följande:
    Jag minns också barndomen med vemod. Allt det där är förbi nu och allt man har kvar är den krassa verkligheten om alltings förgänglighet. Livet tar liksom slut. Jag känner likadant att man inte kan få tillbaka någonting av det som var. Själv är jag orolig hur jag kommer att klara mig utan mamma i livet som var min stöttepelare i alla lägen...
    Ja precis så är det. Att livet kunde ta slut. Det var inget vi föräntade oss, inte på ett sådant sätt heller. Man kastades in in en verklighet man inte trodde fanns. Även nu i soliga dagar, när vattnet glittrar och fåglarna kvittrar, så kan jag knappt tro på att döden finns. Det passar liksom inte in. Och det passade inte in i vårt liv. Vi hade det så bra. All energi i världen fanns. 

    Jag känner samma oro. För ingen kan ta hennes plats. Ingen kommer heller någonsin att bry sig om mig på samma sätt hon som hon gjorde. Jag tror inte att det finns något starkare band än barn och förälder. 
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-19 00:27:13 följande:
    Vad är det?
    En sjukdom som förlamar kroppen och det finns inget botemedel.
    Vad dog din mamma av? 
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-19 00:26:53 följande:
    Det kanske bara betyder att du kommer att sörja lite längre än de andra.
    Ja kanske...
  • Anonym (sorgsen)
    elin1989 skrev 2020-06-19 00:38:23 följande:

    Efter att min mamma dog kunde jag känna mig nästan paralyserad då och då i typ 5 år. Sen blev det bättre. Saknar henne förstås fortfarande och önskar att hon var här men inte sorg på det sättet.


    Ja jag känner mig helt tom framförallt på kvällarna...
Svar på tråden Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((