Hej!
Först och främst, jag beklagar din förlust. Alla känslor du känner har du rätt att få känna. Livet är bra j*vla orättvist ibland.
Jag genomgick i i påskas mitt tredje missfall på två år, så jag vet lite vad du går igenom. Jag bröt också ihop totalt. Med de två tidigare var jag sjukskriven några dagar/en vecka och sen tillbaka till jobbet och försökte "vara som vanligt" trots sorgen. Men efter det tredje... jag blev sjukskriven i fem veckor för att återhämta mig mentalt. Att bara kunna bryta samman när som helst är inte det man vill göra på jobbet. Plus att jag ville inte komma tillbaka och hålla uppe någon j*vla fasad.
Under mina fem veckor så lyssnade jag på min kropp. Jag sov (mycket), läste och grät. Första veckan fortsatte vi dessutom lämna hunden hos dagmatte för jag hade nerverna på utsidan och minsta lilla nysning från henne fick mig att få en ångestattack, då jag var övertygad om att hon var sjuk och skulle dö (helt frisk unghund, men min hjärna tänkte inte logiskt). Sakta började rutinerna ändras tillbaka mot det 'normala', hunden fick vara hemma så jag kom ut lite, och gråten övergick till insikt om att jag inte ska försöka dölja mitt mående. Jag planerade att kontakta kurator men känner mig fortfarande inte riktigt redo för det.
Vi gjorde missfallsutredning som tyvärr kom tillbaka helt blank ("inget fel på oss"), men jag har kontaktat en klinik som gör särskilda utredningar på immunförsvaret så vi får se hur det ligger till...
Jag tog också och började om med en hobby som jag inte har hållt på med på 5-6 år, nämligen hästar. Jag i princip tvingade mig själv, och hittade en i närheten av där jag bor som behövde hjälp ett par dagar i veckan. Nu har jag tagit hand om honom i lite över en månad, och i torsdags var första gången som jag log PÅ RIKTIGT igen. Alltså kunde känna en sån där virvlande glädje i kroppen. Jag har inte känt det sedan innan vi försökte börja bli gravida.
När jag började på jobbet igen var jag noga med att svara att "jag mår bättre " när folk frågade. Jag tänker inte säga att jag mår bra, för det gör jag inte. Missfall och barnlöshet är fruktansvärt att gå igenom.
Det tar tid och man måste tillåta sig ta den tiden också. Kontakta kurator om du känner att du är redo att prata om det. Har du fått göra en missfallsutredning?
Stor kram!
