Lågaffektivt bemötande nu, men hur blir det sedan?

Är han så handikappad och har så befästa beteendeproblem att han inte kan dela med sig kan jag förstå att lågaffektivt bemötande är modellen när katastrofen redan står på tröskeln.

Lösningen ligger givetvis i att rigga svåra situationer annorlunda (inte EN skål), parallellt med fostran att dela med sig i lättare situationer.

Att inte dela med sig och ha svårt med ömsesidighet har förstås inget med adhd att göra, utan med empati.

Hon skulle ha förebyggt genom att ge honom en skål som var bara hans.

Lågaffektivt bemötande innebär inte att låta barnet få som det vill utan att hantera konflikten utan att själv brusa upp.

Barnen skulle få varsin skål/påse med godis. Och som det ser ut idag förstår väl alla att man INTE har en skål med godis som alla stoppar ner sina händer och tar av. Barn som stoppar fingrarna i munnen och så ner i skålen för att peta runt. Upplagt för att sprida diverse virus...

Annars så är lågaffektivt bemötande inte att låta barnet göra som hen vill, utan att man bemöter lågaffektivt när utbrottet kommer. Så hon skulle tagit skålen och sedan bemött hans utbrott lågaffektivt.

Precis, lågaffektivt bemötande handlar om att inte brusa upp så mycket själv så man tappar kontrollen över sig själv.

Som sagt, han skulle fått en egen skål, alla borde kanske haft en egen skål i dessa corona-tider, lågaffektivt bemötande ska inte användas hur som helst, utan mot vissa personer i vissa siuationer. Den där pojken behöver stöd men också gränser, annars kommer han att bli odräglig som vuxen och ingen kommer vilja ha med honom att göra. Har man barn med beteendeproblematik handlar mycket om att förebygga, träna samt inte försätta dem i situationer de inte klarar av. Hur kan man ha en 14-åring som beter sig så och ändå ställa fram en gemensam skål? Sen låter det som något mer än adhd, t ex empatistörningar. (Att man medvetet och med ett hånflin äter så mycket att det inte räcker till alla).

Det där var inte lågaffektivt bemötande utan handlade mer om att man behöver välja sina strider. Om det var rätt val eller inte är svårt att veta när man inte känner pojken.

Det du beskriver i trådstarten är inte lågaffektivt bemötande. Alls. Du beskriver en rädd mamma som inte vet hur hon ska hantera en eventuell konflikt med sin tonåring.

Att välja sina strider är nog grunden här.

Det hade varit lika lågaffektivt att ta skålen ifrån barnet, utan att för den saken skull brusa upp. Kan mamman inte hantera sitt barn i en konfliktsituation bör hon be om hjälp.

Även vid lågaffektivt bemötande bör det bli konsekvenser av felaktigt handlande. För en fjortonåring är det inte lika viktigt att konsekvensen kommer omedelbart.

Det klart att det var fel. Han åt upp de andras godis. Däremot borde han inte ha fått tillgång till skålen från början, utan fått en egen skål. Nu bör en 14-åring veta bättre, men om han nu har nåt handikapp.