Min man vill inte ha fler barn

Jag har varit i en liknande sist. Blev gravid med hormonspiral som tyvärr visade sig vara utomkvedshavandeskap. Sedan dess längtar jag efter en till vi har varit tillsammans 15år å har tre barn. Min man vill inte ha fler. Jag har alltid önskat en stor familj. Men min man känner att de räcker med de vi har. Han tycker också de e skönt att de börjar bli lite äldre å med självständiga. Han ser fram emot vår tid tillsammans också när barnen e lite större.

Jag menar på att småbarnsåren går fort. Att ångra ett till barn gör man högts troligen inte. Men man kan ångra att man inte skaffar ett till.

Nu har min sorg efter mitt x börjat avta å jag ser mer p med ljusglimtarna i att inte ha fler. De hugger fortfarande till i hjärtat när jaG ser gravida eller nyfödda. Men samtidigt tycker ja de e skönt att sova på nätterna eller när kompisarna byter blöja på sina små eller vaggar dem av å an för å sova. Jag försöker tänka att detta också e ett tecken. Så för min del börjat de vända. Men jag måste försöka tänka positivt om de hela å inte tänka på bebisar hela tiden. Vissa dagar e de svårare än andra. Men samtidigt så tycker jag man e två om beslutet om en till så övertala e kanske inte rätt sak för mig!

Vet inte om detta hjälper dig! Hoppas de löser sig för dig i alla fall!!!

Varför tror han inte att ni skulle orka?

Han skulle säkert orka med pistolen mot tiningen, knappast som personen faller ned död.. det han menar lär vara att det skulle ta mer än det ger och allt annat som är planerat skulle hamna på is under ungefär 18 år.

Han tänker att eftersom vi redan är så trötta, båda jobbar heltid o så 2 barn som kräver en hel del o nu då börja om på nytt med sömnlösa nätter, blöjbyten o allt vad et innebär med en bebis.

Det är precis det här jag menar, varför ska vi komma över en sorg. Ett barn är inte en sak man köper i affären som man kan vara utan. Jag vill verkligen ha ett barn till och jag skulle göra vad som helst. Jag vill inte känna när våra barn blir stora o vi sitter och pratar att jag fortfarande känner sorg över det. Tack för att du delade med dig ?

Det är precis det här jag menar, varför ska vi komma över en sorg. Ett barn är inte en sak man köper i affären som man kan vara utan. Jag vill verkligen ha ett barn till och jag skulle göra vad som helst. Jag vill inte känna när våra barn blir stora o vi sitter och pratar att jag fortfarande känner sorg över det. Tack för att du delade med dig ?

Om du skulle göra vad som helst så lova maken att du tar alla vaknätter, blöjbyten, nattning och skjutsning när det blir så dags.

Ja du... Hur noggrannt har ni diskuterat det då? Min man var inte alls särskilt sugen på en trea när jag först tog upp frågan. Men när han funderat på saken ett tag så ville han köra igång. Är nu till och med oplanerat gravid med fyran, och han blev initialt mest glad av oss två skulle jag säga. Men där och då när jag tog upp frågan om ett tredje barn var han totalt opepp, till att vända helt (på förhållandevis kort tid ändå, säg 3-4 månader).

Jag var i samma sits som dig för 1,5 år sen. Jag ville ha ett barn till men min man var nöjd med de barn vi har. När jag tog upp frågan för att vi skulle ta ett beslut så sa han tvärnej. Hans argument var att det var han som bestämde eftersom han inte vill ha fler barn. Det kändes helt fruktansvärt faktiskt.

När jag hade smält det lite så sa jag till honom att det skulle bli en livslång sorg för mig att inte få försöka skaffa ett barn till, och jag frågade honom om han trodde att det skulle bli en livslång sorg för honom om vi istället skaffade ett barn till. Nej, det trodde han inte visade det sig. Han skulle älska barnet såklart, men han ville bara inte ha fler av smidighetsskäl. Jag sa att jag troligen aldrig skulle komma över att jag inte fick fler barn om det var min man som tog beslutet ensam, och att jag ville att vi skulle komma till ett beslut gemensamt. Jag föreslog att vi skulle gå i terapi för att ingen skulle känna sig överkörd. Vi pratade också en hel del om varför det är den som inte vill ha fler barn som får bestämma när man är oense. Man hör ju väldigt sällan om föräldrar som ångrar ett av sina barn. Däremot upplever jag att man ofta hör om människor som ångrar att de inte skaffade fler barn.

Det blev ingen terapi för oss för min man kom efter nån dag och sa att vi struntar i terapin och försöker skaffa ett barn till istället :)

Det blev en bebis till förresten, nu är han född och det är alldeles underbart. Jag skulle vilja ha ännu fler barn om jag fick bestämma, men nu känner jag att eftersom min man prioriterade ned sina önskningar för min skull sist vi pratade barn så kommer jag att prioritera ned mina önskningar för hans skull nu. Så nu är vi färdiga med bebisar :) Hoppas att ni kan ha en bra diskussion du och din man. Jag förstår dig så väl. Det var en enorm sorg inom mig när jag tänkte på den där bebisen som väntade på mig någonstans. Och även om mitt barnsug kanske aldrig kommer försvinna helt känns mycket lättare nu när min lille bebis är här och jag fick chansen att bli mamma en gång till.

Ja, han har en poäng.