Forum Övrigt - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min son vet inte att det är jag som är hans biologiska pappa

    Sön 21 jun 23:08 Läst 0 gånger Totalt 20 svar
    Sön 21 jun 23:08

    En lång historia kort. 

    Jag har två barn 7 & 5 år, den ena levde jag tillsammans med när jag och exet fortfarande var tillsammans och jag är för hen och för alla andra hens pappa. 
    Min yngsta föddes efter att vi gick isär, således så var jag mer frånvarande under hens första tid pga vi inte levde ihop. Ungefär när hen va 1 år, så träffade mamman en ny, dom lever ihop än idag och har ytterligare 2 barn ihop. 

    Problemet är att min yngsta tror att hen är hens biologiska pappa och säger att jag bara är min storas pappa. Hen kallar mig pappa, men att jag är inte hens riktiga pappa. 

    Jag har tagit upp detta med barnens mamma, men hon tycker inte att hen är redo och tycker inte vi ska ta upp det och berätta, för det kan skada mer än göra nytta. 

    Jag mår ärlig talat riktigt dåligt över situationen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har sagt att jag vill att vi gemensamt berättar för barnen, men hon tycker Inte att vi ska göra det. 

    Jag har pratat med familjerätten som tycker att det är riktigt konstigt att det är så och tycker att vi absolut ska berätta! Hur ska jag gå vidare? Ska man kanske försöka få till ett samarbetssamtal hos familjerätten? 

  • Sön 21 jun 23:10 #1

    Oläsligt inlägg. Försök igen..

  • Anonym (Js)
    Visa endast
    Mån 22 jun 00:01 #2 +1

    Vilken jobbig och märklig situation. Har du inte barnet boendes hos dig? Någon form av delad vårdnad eller släppte du barnet helt när du lämnade mamman?

    Jag gissar att du åtminstone har umgänge med barnet. Säg till mamman att du, på familjerättens inrådan, kommer berätta för barnet och bjud in henne att vara med på samtalet. Vill hon inte så kommer hon ju inte veta vad som sägs osv, vilket hade gjort i alla fall mig lite stressad. Ett sånt antal vill man ju vara med på.

  • Anonym (Richa­rd)
    Visa endast
    Mån 22 jun 00:02 #3 +1
    Drottningen1970 skrev 2020-06-21 23:10:05 följande:

    Oläsligt inlägg. Försök igen..


    Tvärtom. Inga som helst problem att förstå.

    Det är aldrig rätt att undanhålla det biologiska föräldraskapet. Mina adoptiv-föräldrar såg till att jag var införstådd med redan tidigt att jag är adopterad och att dom inte är mina biologiska föräldrar (dock givetvis de känslomässiga föräldrarna då jag aldrig vetat om några andra)

    Att Mamman inte vill låta den lilla få reda på sitt biologiska ursprung förrän senare i livet när den lilla mycket väl vet vem du är - är fruktansvärt gjort mot barnet. Det är en stöld av ens sanna identitet.
  • Anonym (K)
    Visa endast
    Mån 22 jun 00:06 #4

    Jag känner en kvinna som fick veta när hon var i tio års åldern. Det blir total jävla kaos.

    Berätta.

  • Mån 22 jun 00:12 #5 +1
    Drottningen1970 skrev 2020-06-21 23:10:05 följande:

    Oläsligt inlägg. Försök igen..


    Gissar att yngsta sonen (som ts kallar hen) inte tror att ts är biologisk pappa (trots att ts skriver att hen är pappa till hen (sig själv?)? Min välvilliga tolkning.

    Hur uppstod ens situationen att barnet inte vet vem som är pappa?
  • Anonym (x)
    Visa endast
    Mån 22 jun 00:17 #6

    Men Gud, ni måste berätta. Ju längre tid det går desto större trauma lär det ju bli för barnet? Tala om för ditt x att inte berätta inte är ett alternativ, ni ska och det enda som finns att bestämma är hur ni ska göra det.

  • Anonym (x)
    Visa endast
    Mån 22 jun 00:17 #7

    Varför har ni inte berättat från början hur det ligger till? Varför har du aldrig rättat ditt barn? Du träffade ju barnet i alla fall sedan barnet var 1 år gammalt. 

    Ytterst märkligt...

  • Anonym (Rizi)
    Visa endast
    Mån 22 jun 00:24 #8

    Säger som de andra, berätta.

    Och VAD har mamman som argument till att inte berätta, när till och med familjerätten ifrågasätter det.

    Har ni gemensam vårdnad?

    Säg bara till mamman att: till helgen kommer jag berätta för NN, jag vill gärna att du är med, men vill du inte så förstår jag...

    Varför är det mamman som bestämmer här?

  • Anonym (Marie­)
    Visa endast
    Mån 22 jun 00:33 #9

    Det kan ju vara så att barnet har förstått att du är "biologisk" pappa men att barnet  menar att det den andra mannen som barnet känslomässigt känner är pappan. Det är ju inte så konstigt om barnet bott med den mannen sedan barnet var nyfött. Du kan ju aldrig tvinga ett barn att betrakta dig som en äkta pappa om barnet själv känner en djupare relation med en styvpappa. 

  • Anonym (???)
    Visa endast
    Mån 22 jun 09:24 #10

    Om barnet på riktigt aldrig fått veta att du är biopappa så måste det väl också betyda att du inte stred för umgänge, vårdnad när barnet föddes? 

  • Anonym (???)
    Visa endast
    Mån 22 jun 09:25 #11

    Barnet är bara 5 år, det kanske helt enkelt är så att barnet uttrycker att den andra är "pappa" för att barnet känner så och då helt enkelt säger att det är så? Små barn kan inte alltid skilja på verklighet och fantasi. 

  • Anonym (Anna)
    Visa endast
    Mån 22 jun 12:41 #12

    Bor båda barnen hos dig varannan vecka eller? Klart att ni ska berätta för barnet!!

  • Mån 22 jun 21:11 #13

    För att reda ut vissa delar. Jag har idag ungen vårdnad, pga jag i syfte att vara snäll mot mamman valde att avskriva den så hon kunde vara hemma mammaledig så länge som möjligt. Nu är föräldradagarna snart slut och då kommer vi skriva avtal och göra om till delad vårdnad igen.

    Jag har barnen idag ca 10-12 dygn per månad, båda två, ingen skillnad mellan barnen. 
    Jag vill poängtera att jag absolut inte vill frånta styvpappan sin roll som styvpappa, jag vill enbart att båda mina barn ska veta om att jag är deras pappa och inte höra minstingen säga att jag inte är hens pappa utan bara den stores och behöva ljuga för andra barn och vänner när jag har med barnen för att spela på exets lögn så inte barnen får veta något på fel sätt. 

    Anledningen till att det är såhär, är för att jag är för jävla mjäkig mot mamman, jag vågar inte stå på mig själv utan har alltid lagt mig platt och köpt det hon säger. Men med tiden så har jag mer och mer sett att det går inte, det är inte hållbart för mig eller någon.

    Jag har hela tiden funnits i bilden, från dag 1, men i varierande grad pga barnets då ringa ålder och behovet av mamman första tiden osv. 

    Är en "god" relation värt mer än att stå på mig och vilja ta upp detta med barnen? Vad är en "god" relation värd när jag mår dåligt pga det här?
    Snälla ge mig mer motivering och hjälp för att våga stå på mig...

  • Anonym (Anna)
    Visa endast
    Mån 22 jun 21:24 #14
    osäkerpappa2020 skrev 2020-06-22 21:11:07 följande:

    För att reda ut vissa delar. Jag har idag ungen vårdnad, pga jag i syfte att vara snäll mot mamman valde att avskriva den så hon kunde vara hemma mammaledig så länge som möjligt. Nu är föräldradagarna snart slut och då kommer vi skriva avtal och göra om till delad vårdnad igen.

    Jag har barnen idag ca 10-12 dygn per månad, båda två, ingen skillnad mellan barnen. 

    Jag vill poängtera att jag absolut inte vill frånta styvpappan sin roll som styvpappa, jag vill enbart att båda mina barn ska veta om att jag är deras pappa och inte höra minstingen säga att jag inte är hens pappa utan bara den stores och behöva ljuga för andra barn och vänner när jag har med barnen för att spela på exets lögn så inte barnen får veta något på fel sätt. 

    Anledningen till att det är såhär, är för att jag är för jävla mjäkig mot mamman, jag vågar inte stå på mig själv utan har alltid lagt mig platt och köpt det hon säger. Men med tiden så har jag mer och mer sett att det går inte, det är inte hållbart för mig eller någon.

    Jag har hela tiden funnits i bilden, från dag 1, men i varierande grad pga barnets då ringa ålder och behovet av mamman första tiden osv. 

    Är en "god" relation värt mer än att stå på mig och vilja ta upp detta med barnen? Vad är en "god" relation värd när jag mår dåligt pga det här?

    Snälla ge mig mer motivering och hjälp för att våga stå på mig...


    Behövs inte mer motivering än att det är barnets rätt att veta vem hens biologiska pappa är. Tänk att få reda på det när man är äldre.. vilket svek! Det är ju inte mer än att säga till barnet att du är den biologiska pappan (eller vilket ord man vill använda) och att hen gärna också får kalla styvpappa för pappa om hen vill.
  • Anonym (Meri)
    Visa endast
    Mån 22 jun 21:30 #15

    Vad är viktigast? En god relation till dina barn eller en god relation till ditt ex?

    Är 7-åringen också med och upprätthåller lögnen eller vet hen inte heller sanningen? I vilket fall som helst är det ett svek även mot hen.

    Prioritera barnen och berätta, men gör allt du kan för att få med mamman på tåget. Ge henne en chans att ändra sig, men vägrar hon tycker jag det var ett bra förslag som någon hade - att berätta för henne att barnen kommer att få veta till helgen, antingen hon vill eller inte.

  • Anonym (Meri)
    Visa endast
    Mån 22 jun 21:32 #16

    Det skulle inte vara ett argt ansikte vid mitt inlägg!

  • Anonym (Meri)
    Visa endast
    Mån 22 jun 21:33 #17
    Drottningen1970 skrev 2020-06-21 23:10:05 följande:

    Oläsligt inlägg. Försök igen..


    Konstigt att alla vi andra fattade...
  • Anonym (K)
    Visa endast
    Tis 23 jun 00:12 #18
    osäkerpappa2020 skrev 2020-06-22 21:11:07 följande:

    För att reda ut vissa delar. Jag har idag ungen vårdnad, pga jag i syfte att vara snäll mot mamman valde att avskriva den så hon kunde vara hemma mammaledig så länge som möjligt. Nu är föräldradagarna snart slut och då kommer vi skriva avtal och göra om till delad vårdnad igen.

    Jag har barnen idag ca 10-12 dygn per månad, båda två, ingen skillnad mellan barnen. 

    Jag vill poängtera att jag absolut inte vill frånta styvpappan sin roll som styvpappa, jag vill enbart att båda mina barn ska veta om att jag är deras pappa och inte höra minstingen säga att jag inte är hens pappa utan bara den stores och behöva ljuga för andra barn och vänner när jag har med barnen för att spela på exets lögn så inte barnen får veta något på fel sätt. 

    Anledningen till att det är såhär, är för att jag är för jävla mjäkig mot mamman, jag vågar inte stå på mig själv utan har alltid lagt mig platt och köpt det hon säger. Men med tiden så har jag mer och mer sett att det går inte, det är inte hållbart för mig eller någon.

    Jag har hela tiden funnits i bilden, från dag 1, men i varierande grad pga barnets då ringa ålder och behovet av mamman första tiden osv. 

    Är en "god" relation värt mer än att stå på mig och vilja ta upp detta med barnen? Vad är en "god" relation värd när jag mår dåligt pga det här?

    Snälla ge mig mer motivering och hjälp för att våga stå på mig...


    Men det är ju helt vrickat att barnet har missat att du är pappan! Det är liksom sällan sånt man behöver säga till barnen. Min kompis separerade från barnens mamma när minsta var bara ett halvår, så i början hade han bara den stora nån dag. Nu har han båda varannan helg + en dag i veckan. Barnen har en styvpappa som flyttade in hos mamman bara några månader efter att pappan flyttat ut, men självklart vet minstingen att pappa är pappa!
  • Anonym (Sara)
    Visa endast
    Tis 23 jun 02:06 #19

    Barnet kanske bara uttrycker sig så för att hen tycker bonuspappan känns mer som en riktig pappa. En 5 - åring vet ju inte riktigt vad som är skillnad på riktig pappa och bonuspappa.

    Prata om det som att det är helt naturligt. Gör ingen stor grej av det.

  • Anonym (T)
    Visa endast
    Tis 23 jun 07:36 #20
    Anonym (Sara) skrev 2020-06-23 02:06:53 följande:

    Barnet kanske bara uttrycker sig så för att hen tycker bonuspappan känns mer som en riktig pappa. En 5 - åring vet ju inte riktigt vad som är skillnad på riktig pappa och bonuspappa.

    Prata om det som att det är helt naturligt. Gör ingen stor grej av det.


    Riktig pappa är den barnet ser som riktig pappa.

    En biologisk pappa är inte alltid riktig pappa.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll