Män = problem?

Ambivalens är motsägelser man måste hantera, men ibland klarar inte personen av konflikten och resultatet kan bli en energibortstötning i form av en projektion likt exemplet du citerar från PsykopatLena.

Båda exempel är egentligen likvärdiga men med vissa detaljer som har syfte att skydda henne att uppleva filmen som sitt eget verk så att hon i stället kan agera rollen biobesökare.

Här i tråden förnekar hon möjligheten att hon är en del av problemet och skyller allt på männen. I den andra beskyller hon kvinnorna men fortfarande även männen, återigen med självbedrägeri som enda syfte vill jag då förtydliga.

1. Det är hon själv som allt som oftast är roten till problemen men väljer förneka detta för ge plats åt de ideal hon genom livet lärt att hon egentligen bör  och önskar leva efter men även önskan att lära andra. Männen blir en soptipp men agerar också samtidigt skräpet - en bra lögn som skyddar henne från insikten om hennes egna dåliga impulser eller trotsiga beteenden.

2. Nu är det kvinnorna som får agera soptunna och dess innehåll. Men även männen är skräpet hon behöver göra sig av mig, en ytterligare lögn skapas för hennes egen säkerhet mot kommande självblottning. Likvärdiga rent ytligt men men här ger komplexiteten av självlögnen också illusionen av hon hanterar ambivalensen på ett moget och respektfullt sätt.

skit samma. frågan är egentligen varför hon inte vill agera med sunt förnuft i relationer med män och till viss del även kvinnor. kan TS överhuvudtaget hantera att svart och vitt blir grått? men det kanske inte är hennes medvetna som brister utan snarare det omedvetna och dess uråldriga gestaltningar av mannen, kvinnan och henne själv som ekar upp i medvetandets känsloliv.

eller så vill hon provocera för nöjets skull, kort och gott. då är väl motsägelserna knappast något annat än medvetna verktyg och en hälsosammare(nåväl) strategi att ge utlopp för hennes antisociala tendenser.

det är analysen som är målet och inte resultatet. ingen konflikt lär göra nån klokare om vägen mot botgöring är en enda stor lögn.

Deras förnekande har väl också grund i en ambivalent konflikt, men skadar ingen annan än möjligen de själva och även detta är relativt. Sublimering som psykologisk försvarsmekanism betraktas utifrån rådande konsensus som verklig och sann. En omedveten strategi med syfte att förvandla, individens förnekade impulser, önskningar eller andra psykiska spänningar av antisocial art till mer accepterade prosociala handlingar och uttryck.

Du nämner att vissa mäns förnekade homosexualitet handlar om att de inte vill se sanningen för sig själva, trots att de inte förnekar attraktionen. Det finns goda skäl till detta och generellt ses homosexualitet som en avvikelse från normen, eller mer precist som inkompatibelt med överjaget. Så förnekelse kan ofta vara nödvändigt för individens överlevnad i de sociala sfärer den verkar. Om denne undviker utfrysning och mobbning kan detta ge goda förutsättningar och möjliggöra en kommande acceptans hos individen.

Det var ingen hårdrockare fram till 2000-talet som visste att deras skinnjacka, nitar och läder hade ursprung i konflikten att Rob Halford var en homosexuell sångare hyllad av en hel subkultur befolkad av män som föraktade manlig homosexualitet och samtidigt suktade efter hård musik. Machoidealet tonsattes av män, för män. Men visuell identifiering krävdes för succé och bögkulturens kläder stöptes tillsammans med progressiv hårdrock och gav form åt vad vi sen 1980 kallar heavy metal. Halford väntade ytterligare 20 år med att komma ut offentligt, vilket verkar fullt rimligt eftersom han kände sin publik bättre än dem själva. När det skedde valde en del att fortsätta vara en del av kulturen, dyrka Rob som en gud samtidigt som de uttryckte äckel och förakt över hans sexualitet

Jag skulle kalla detta kollektiv sublimering eller liknande. Han förnekade aldrig sin läggning för sig själv, vänner, kollegor eller branschen i stort. Den fick där ett skydd mot överjagets piska och kunde vara fri genom att omedvetet accepteras av en hel kultur.

Jag tycker du gör en dålig jämförelse. Förnekelse är inte alltid av ondo, undertryckning en liten bit från ständig påminnelse kan ge energi åt kreativitet. Du skulle kunna göra din lust att provocera till något än detta patetiska tillvägagångssätt du fostrar nu. Män är dåliga, kvinnor är bra men vissa är ibland också dåliga om männen tycker det. Du skyller alla dina konflikter på andra människor, som strategi är den kanske effektiv just nu men ju längre konflikten består i dig som olöst, desto hårdare blir knutarna.

Men kan jag se mina egna brister? Ingen aning. Kanske du kan upplysa mig.

Det är relativt, det behöver du faktiskt ta till dig och bejaka för din egen hälsas skull. Ett våldsamt utagerande mot en annan individ, oavsett vad denne gjort sig skyldig till enligt den utagerande individen, är inte en handling som nödvändigtvis leder till att de inre konflikterna kan upplösas och smälta samman.

Det kan snarare bli så mycket mer komplicerat och undertryckt att det kokar över snabbare än förra gånger.

Sedan kan det komma att bli rättsligt, vårt i verkligheten manifesterade överjag kan komma med straff som bara leder mot förnekelse om du aldrig lär dig att förena ambivalenta känslor med den rationella process du naturlig bär inom dig.

Inte så bra för diskussionens överlevnad om du menar att hennes upplevelser är helt okända för dig. Men visst, ingen stort problem.

Innerst inne kanske hon attraheras av dessa, vem vet. Nu lär hon snart mena att alla tjejer är likadana, då hon gjorde en bakåtvolt och landade igen på lesbiska fötter.

Hennes letande har hittills upprepat hennes första killes beteende, i andra killar. Möjligheten finns att hon vill ha just denna ytliga relation till sex eller kanske är hon felfri men även en lockelse till dessa snubbar.

Men hon sa ju NEJ!

Ja, hur ska män särskiljas från varandra på bästa sätt när alla är just män? Det är väl rimligtvis ni kvinnor som kan lösa detta problem utan risk för interna konflikter och "manliga projektioner" riktade mot kvinnogruppen.

Empati är för idioter utan självrespekt, säger jag med en manlig självsäkerhet till mina manliga fränder. Alla män i gruppen män förnekar att homosexualiteten bubblar latent hos samtliga män, så därför hatar vi män all världens kvinnor samt bögar - även då vi är det själva.

Självhat? Eller är det ens möjligt för oss att inte skylla detta hat på gruppen kvinnor?

Eller?

Förklara gärna om jag förstår dig fel.

Skyll hellre på mig om du känner dig tvungen att välja någon alls, det gör lika lite nytta för den som ska få upprättelse.

Eller, kanske inte.