Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Jag ska betala hälften har vi pratat om hyra, el, värme etc. Maten har vi inte diskuterat men jag har föreslagit att vi handlar och betalar varannan vecka. (förslagsvis betalar jag på barnfria veckan eftersom tre barn äter betydligt mer än ett).

Tack! Ja jag försöker. Jag vill verkligen inte bli utmattad och att mitt eget barn ska bli lidande. Vill heller inte att relationen till bonusarna ska förstöras pga att jag blir pådyvlad ansvar jag inte valt själv.

De två äldre barnen har varit hemma efter skolan själva i ett år, så de verkar ju kunna sköta sig själva. Den yngre slutar förskolan nu och han vill alltså att också hon ska komma hem efter skolan och inte gå på fritids. Jag tror INTE att det skulle fungera om inte jag/annan vuxen var där. Hon är inte på långa vägar lika mogen som de äldre. Han brukar inte heller lämna henne själv nu om han åker iväg nånstans. Jag har frågat honom hur han hade tänkt sig om jag inte hade varit där, och han svarade att han inte visste. Jag kan lova att hon hade behövt vara på fritids då, för alla tre barnen själva utan vuxen skulle inte fungera. Jag har tillbringat tillräckligt med tid med dem för att se det.

Ja jag blir lite avtänd att han bara förväntar sig de här sakerna. Känns tråkigt eftersom jag känner så mycket kärlek till honom annars.

Utan att ha läst alla svar så kan jag säga att jag tagit mer ansvar för mika bonusbarn än deras pappa. Han har två barn (de var 5 och 9 när vi flyttade ihop). De bor hos oss heltid då mamman gått bort när minsta var 1 år. Mitt eget barn var 6 år. Jag pluggade då på distans och gjorde detta hemifrån. 9 åringen och min 6 åring har alltid kommit hem när dom slutat skolan vid 13-14. 5 åringen har sambon hämtat när han slutat jobbet.

Det har inte gått att plugga då. Jag har fått fixa i ordning barnen på morgonen och packa deras väskor till skola/dagis, ordna matsäckar, idrottspåsar etc för att han inte tog fritidsplats åt dem. Har fått lämna dem på skolan. Han börjar en timme innan skolan börjar. Det har varit konstant gnäll, tjat när de kommit hem från skolan. Behövt hjälp. Velat hitta på saker. Behöver hjälp att baka, städa, skjutsa etc. Jag har fått plugga på kvällstid. När jag sagt att det inte funkar har han blivit sur. Jag har kunnat plugga mellan ca 9.30-13.

Jag blev oplanerat gravid och har var under föräldraledigheten hemma. Då gick alla barn i skolan och kom hem mellan 13-15. Jag har fått rå om dem då också. Sambon har jobbat över mycket. Jag har fått skjutsa till aktiviteter som början innan han hunnit hem. För mig är det som att ha fyra barn fast jag bara har två. Det är jag som fixat middag, frukost, mellis. Skjutsat, hämtat etc. När jag gick tillbaka till jobbet valde jag att arbeta deltid för att lillen skulle slippa gå så långa dagar på förskolan i början. Då föll det sig igen naturligt att jag skulle sköta övriga barn också. När jag sedan skulle gå tillbaka till heltid fick jag ändå gå ner i tid 2 timmar i veckan för att kunna skjutsa hans barn till ridlektion då han själv är allergisk.

Jag får ingen form av ersättning av honom för detta utan jag bekostar bensin till bilen själv, jag har köpt ridutrustning etc till barnet.

Jag skulle säga att enda skillnaden mellan mina barn och hans är att jag inte får barnbidrag för dem och att han kan lömna dem till sina föräldrar för att få "helt ledigt" medans mina föräldrar bor långt bort och dottern har ingen kontakt med sin pappa så jag är aldrig helt barnledig. I övrigt tar jag precis lika mycket ansvar för hans barn som för mina.

Ja jag tycker också att de egna barnen främst är ens eget ansvar. Sen om den andra vill hjälpa till så är det ok. Men det måste vara helt frivilligt. Man kan också fråga om hjälp i enskilda situationer. Men den här förväntan att det här är något jag ska göra varje dag får mig att slå bakut.

Jag tror att han tror att de klarar sig själva för att han även när han är hemma låter dem klara sig själva mycket. Han är ute och håller på i trädgården medan de gapar, skriker och härjar inomhus, eller stänger dörren till kontoret och bara ignorerar alla ljud. Det kan inte jag. Jag blir stressad av det och måste säga till. Den yngsta dock lämnar han aldrig själv med de andra om han åker iväg nånstans, så där verkar han ju förstå att det inte skulle funka. Undrar bara hur han tänker att det ska förändras på en månad till att hon plötsligt klarar sig själv.

Jag har försökt fråga om det här flera gånger eftersom jag vill ha det löst innan. Vad jag vet måste man ansöka om fritids och det tar ett tag innan man får svar. Min dotter har iallafall en plats reserverad på förskolan så om han vill skjutsa henne är det löst iallafall (jag ska vara mycket noga med att det är på hans fria vilja, att han får säga nej när som helst etc och att jag då får lösa det på annat sätt, för det är så JAG tycker att det ska vara. Pådyvla på nån ansvar eller bara anta saker som i hans fall gör inget gott överhuvudtaget).

Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.

Och jag blev aldrig någon sk bonusmamma.

Vill skriva om din mening

Det kan ta flera år innan alla har landat i sina relationer.

För jag kommer tjata om detta.

Man blir inte med automatik bonusförälder för att man flyttar ihop med en som har barn.

Det viktigaste är att man får en relation med barnen som barnen och den nya vuxna är bekväm med och att man tar så mycket/lite ansvar som man vill och till sist. Aldrig mer ansvar än föräldern

Jag har varit pappas sambo.

Nej, jag tog inget större ansvar.