Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Jag hade mina egna barn på förskola när jag var tjänstledig och pluggade. 9-14 då pappan hämtade (ingen av oss jobbade heltid under småbarnsåren). Vi hade fem minuters promenad dit så det blev ändå mycket sammanhängande pluggtid (är ju olika hur mycket arbete man behöver lägga ner beroende på både en själv och på utbildningen). Räckte inte det kunde jag gå till t ex UB för att plugga eller komplettera med kvällspluggande.
Något skjutsande höll jag inte på med då, hade inte kunnat heller då vi valt att inte ha bil. När våra barn gick på förskolan höll de inte på med schemalagda aktiviteter, bara provapåaktiviteter ibland, och på låg- och mellanstadie gick de, förutom sommarsimskola, på sådana aktiviteter som finns i närområdet dit de gå själva/med kompisar (musikskola, scouter, budo, fotboll).

I TS fall tror jag det är en mycket dålig idé att kombinera en studiestart med att ta hand om flera barn, därtill i en ny familjebildning, på halvtid/dagtid. Tveksamt om det är en god idé ens att det egna barnet är hemma så mycket men där vet TS mer vad hon har att vänta sig, och det verkar handla om praktiska svårigheter.

I princip ska man behandla heltidsstudier som ett heltidsarbete. Om TS inte kan lägga arbetet på dagen, när har hon i så fall utrymme att göra det? Är hon OK med att lägga hela helgerna eller fyra timmar per kväll i veckan t ex? Om hon inte kommer att ha tid friställd då, varför tror TS pojkvän att en heltidsarbetande person kan ta hand om hans barn parallellt med sitt jobb? (För att TS överväger att ha egna barnet hemma förmodligen, men flera fel gör ju inte ett rätt.) Barn i den åldern är knappast självgående. Även om det bara är "får jag ta en smörgås" så avbryter det arbetsflowet.

Det verkar som att TS och blivande sambon har väldigt olika förväntningar på vilken roll hon ska ta i det gemensamma hemmet. Jag tror det är en mycket dålig idé att flytta ihop utan att detta är helt besämt, och förankrat hos båda.

Du trivs fint i hans hus på landet och ser för dig hur du går där och pysslar och laddar batterierna. Den drömbilden rimmar dock dåligt med din tanke att du ska ha femåringen hemma samtidigt med heltidsstudier och ännu mer med din pojkväns  förväntningar på att du ska ta hand om hans barn på heltid. Hade du varit den äldre sortens förälder (lite som din pojkvän) som  låter/tvingar barnen sköta sig själva kanske det kunde fungerat, men du beskriver själv att du inte fungerar så. 
Att sätta dig i beroendeställning till pojkvännen med att bosätta dig där du inte ens kan ta barnet till förskolan själv är ingen god start. Hur ska du kunna hävda din rätt och neka att ta hand om hans barn  om du är beroende av honom för sådana grundläggande saker? Körkort, EPA-traktor, whatever, men du behöver kunna klara den biten själv. Er kommunikation verkar inte bra heller. Du undrar hur du ska våga ta upp sommarens och höstens planer igen när det tvärtom borde vara sådant ni talar klartext om. Helt krasst är det väl sådant det beror på om du alls väljer att flytta dit? För du är väl inte så dum att du gör det ändå och tror att sådant löser sig? (det gör det inte, kan ni inte tala klarspråk och ta beslut nu lär ni inte kunna göra det när du sitter "livegen" på landet). 

Nej, det låter i så fall som ett dåligt byte rent arbetsmässigt. Har han barnen på heltid eller finns det en annan förälder de är hos också?

Allt utom det att bo tillsammans med pojkvännen uppnår du förhoppningsvis med att bara börja plugga. På din beskrivning låter det som stor risk för ytterligare stresspåslag om du flyttar till pojkvännen, inte mindre.

På dina tidigare inlägg får jag - kanske felaktigt - bilden av att det du längtat efter är inte bara att bo med pojkvännen utan kombinationen mannen/hans hus/bo på landet/slippa nuvarande jobbet (eller slippa gå till jobbet över huvud taget ett tag) men eftersom ni inte pratat om förväntningar missat att "inflytten" i hans värld innebär att du blir en ny vuxen familjemedlem som han förväntar sig ska ta ansvar för för barnen om du är hemma (strunt samma om du behöver göra annat, du kan väl stänga dörren om sig som han gör, typ).
Jag tycker det är knepigt bara att du talar så självklart om att ta hand om det praktiska hemma för att underlätta, innan du ens vet hur mycket arbete du kommer att ha med studierna. Att du gör din del av hushållet, visst, men varför mer? Som studerande är du inte hemmafru mer än vad du är barnflicka (om det inte är dealen ni har förstås).
Det ekonomiska nämner du inte. Har ni talat klarspråk om hur utgifterna ska fördelas? Så ni inte visar er ha förväntat er olika saker där också.

Alltså, att du längtar efter allt det skriver du ju själv. Vad jag menar är att du bakar ihop kärleken till pojkvännen med "paketet" man/huset/bo utanför stan och tron att du ska kunna ta det lugnt där. Jag menar att mer eller mindre medvetet kan det vara det paketet du ser som attraktivt och inte lika starkt bara att bara bo ihop med pojkvännen. Jag gissar att det inte skulle kännas riktigt lika lockande att bo ihop med honom om han skulle få för sig att flytta ihop med dig i stan?
Jag säger inte alls att det är fel att väga in praktiska fördelar med att bo ihop, tvärtom ökar risken för slitningar om man inte trivs med det praktiska eller ekonomiska. Men om den biten är en viktig del av den nya familjebildningen är det ju desto viktigare att din bild av den stämmer med verkligheten.

OKInnebär "studerar på annat håll" att du inte skulle flytta ihop med honom i ett sådant läge eller att du skulle flytta dit först och därifrån sedan? Tror nämligen att din chans att få gehör för vad du säger är nu och inte efter en flytt dit där du pga stor ansvarskänsla och guilt trips kommer att ha svårt att sätta emot om du plötsligt sitter där med sjuka barn, barn som hämtats hem tidigt från fritids etc.

Med tanke på vad du berättar här om pojkvännens  upprepade nekande att ta några beslut/planera något tror jag att du måste vara oerhört tydlig på förhand, inte flytta utan att pojkvännen säger i klartext att han vet vad som gällerOCH neka att ställa upp annat än in rena akutsituationer (och då menar jag inte dålig planering) när pojkvännen kanske ändå dumpar barnen på dig (vilket han inte kommer att se felet i eftersom han menar att de klarar sig själva och inte belastar dig.)

Inte fel tänkt, men hur löser du omsorgen om ditt eget barn i så fall? För du hade väl tänkt ha henne hemma? Ska hon ha plats i barnomsorgen är det hög tid att planera det nu, både platsen och hur hon ska transporteras dit och tillbaka. (Din pojkvän hade erbjudit sig men gäller överenskommelsen även om du inte vill ha hans barn hemma när du ska plugga?)

Jag menar inte att låta tjatig men med partners av den typ du beskriver tror jag tyvärr du behöver räkna med att han försöker tumma på tidigare överenskommelse. Och i ert fall har ni ju inte ens en överenskommelse än.

Jag tror att det blir komplicerat just för att det är en blivande styvfamilj och du är rädd att framstå som ogin. Det är inte för att det är hans barn du inte vill ta hand om dem när du pluggar, det är för att heltidsstudier är ett jobb du inte kan kombinera med att vara barnomsorg. Det hade varit samma sak om barnen varit dina.

Det skrämmer mig lite att du är beredd att efter bara ett års förhållande (=fortfarande i förälskelsefas) flytta med ditt barn till landet, där du får svårigheter att ta dig hemifrån, till en man som du inte vågar kräva klara besked av om praktiska saker som skjutsning och barnomsorg. Du behöver inte benämna det "krav" om du tycker det är så obehagligt, kalla det för vad det är, förutsättningar som gör det möjligt för dig att flytta dit. Sätt fötterna i backen nu, innan du bor där. Om det inte är klart hur detta ska gå till är du rent ut sagt dum om du flyttar. Får du inga besked nu så är det ännu mindre chans att du får det när du väl sitter där. Den här mannen är van att det ordnar sig, för att andra ställer upp för honom, och flyttar du dit kommer du att vara den som är närmast till hands att lösa bekymren den dåliga planeringen orsakar. Det ihop med att du framstår som både ansvarstagande, lite konflikträdd och livrädd att framstå som en oattraktiv kravmaskin gör dig tyvärr till en tacksam person att dumpa över sådant på om du inte konsekvent både före och i den aktuella situationen är tydlig med att det inte är en roll du planerar att ta.

Hur mycket man väljer att göra som styvförälder varierar stort, och så länge man är vänlig mot barnen är det inte fel i någon ände av skalan. Men för någon med en utmattningsproblematik i botten är det inte en god idé att gå in som fyrabarnsmamma varannan vecka vare sig under sin återhämtning(semester) eller sitt arbete/studier.