Anonym (X) skrev 2020-07-01 11:34:28 följande:
Ja jag tycker också att de egna barnen främst är ens eget ansvar. Sen om den andra vill hjälpa till så är det ok. Men det måste vara helt frivilligt. Man kan också fråga om hjälp i enskilda situationer. Men den här förväntan att det här är något jag ska göra varje dag får mig att slå bakut.
Jag tror att han tror att de klarar sig själva för att han även när han är hemma låter dem klara sig själva mycket. Han är ute och håller på i trädgården medan de gapar, skriker och härjar inomhus, eller stänger dörren till kontoret och bara ignorerar alla ljud. Det kan inte jag. Jag blir stressad av det och måste säga till. Den yngsta dock lämnar han aldrig själv med de andra om han åker iväg nånstans, så där verkar han ju förstå att det inte skulle funka. Undrar bara hur han tänker att det ska förändras på en månad till att hon plötsligt klarar sig själv.
Jag har försökt fråga om det här flera gånger eftersom jag vill ha det löst innan. Vad jag vet måste man ansöka om fritids och det tar ett tag innan man får svar. Min dotter har iallafall en plats reserverad på förskolan så om han vill skjutsa henne är det löst iallafall (jag ska vara mycket noga med att det är på hans fria vilja, att han får säga nej när som helst etc och att jag då får lösa det på annat sätt, för det är så JAG tycker att det ska vara. Pådyvla på nån ansvar eller bara anta saker som i hans fall gör inget gott överhuvudtaget).
Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.
Att svara jag vet inte, vi får se och hålla på att förhala viktiga beslut är en medveten strategi som många män kör. Tiden går, kvinnan frågar hur ska vi göra, mannen svarar något svävande. Till slut får kvinnan nog och går och löser saken själv. Dvs tar det ansvaret som egentligen skulle vara gemensamt eller bara hans. Mannen är nöjd och tycker att allt löste sig bra.
Du måste säga till honom: ikväll vill jag att vi sätter oss och pratar igenom sommarens upplägg och hur hösten ska bli.
Ni sätter er sedan och du frågar: Hur är sommaren tänkt att bli? Börjar han sväva på målet igen så svarar du att du vill ha det klarlagt, ni har barn att ta hand om. Du MÅSTE också stå upp för dig själv! Börjar han prata om att du kan ta barnen osv så kontrar du med: Ja Visst är det så att det inte går att lösa nångång så ställer jag upp. Markera att du inte är obetald 24-timmars anställd barnflicka. Han och mamman till barnen ska lösa saken emellan sig. Har inte barnen släktingar som kan ta de lite under sommaren tex också? Jag själv var hos mormor en vecka varje sommar.
Men som sagt, jag förordar å det starkaste att ni väntar med att flytta ihop. Ni kommer antagligen kunna umgås mer som särbos än sambos.
Ta körkort snarast. Boka en tvåveckors intensivkurs. Ditt barn bör även få gå på förskolan/fritids eller vad som nu gäller. Att sitta med en mamma som pluggar och helst inte får störas är inte roligt.
Sätt dig och ditt barn främst TS.
