• Anonym (Syskon)

    Hur känner ni inför era syskonbarn?

    Älskar ni dom? Blir ni trötta på dom? Irriterar ni er?

  • Svar på tråden Hur känner ni inför era syskonbarn?
  • Anonym (Inget)
    Anonym (Inget) skrev 2020-07-02 12:38:08 följande:

    Jag känner inget för mitt syskonbarn. Vi har ingen relation alls, hon var bortskämd och bussig när hon var liten och jag tål inte smågamla barn.

    Tyvärr


    Bossig*
  • Anonym (nja)

    Mina syskonbarn är alla vuxna och jag känner väl egentligen bara lite extra för det ena, min systerdotter, troligen för att min syster är det av mina syskon som står mig närmast och för att systerdottern har jag träffat väldigt mycket när hon var liten. Idag är hon runt 25, bor hyfsat nära mig (närmare än till sina föräldrar) så vi har en del kontakt. 
    Övriga syskonbarn är lite utspridda i landet och jag har inte så mycket kontakt, mer än att man följer dem på Facebook och att vi ses när det är lika olika större släktsammankomster. Då är det alltid trevligt och skulle någon av dem behöva min hjälp någon gång skulle jag absolut ställa upp, men det är väl ungefär så. 

  • Anonym (Sorgligt)

    Tyvärr inte träffat mitt enda syskonbarn på många år. Han växte upp hos sin pappa många mil från mig. Vi har ingen kontakt alls idag. Hoppas träffa honom nån gång till och att han får träffa sina kusiner. Om han vill.

  • Anonym (J)

    De 2 stora är nu 14 och 16 och jag älskar dom. Men det har jag inte alltid gjort. Aldrig tyckt illa om dom men när dom var små så var jag i 20 års åldern och inte så jätteintresserad av småbarn. Tyckte nog dom kunde vara rätt jobbiga, speciellt den yngsta. Var först när jag själv blev mamma som relationen blev riktigt bra.

    Nu har min syster en sladdis på 1.5 år och hon är söt och lätt att ha och göra med men träffat henne för sällan för att påstå att jag älskar henne

  • Anonym (Ingen)

    Nej älskar dem inte. Jag älskar ingen av mina syskon och har ingen kontakt med dem förutom med yngsta lite sporadiskt på sms någon gång om året. Sa upp kontakten helt med mitt äldre syskon när hennes barn var 2,7 och 10. Var barn med diagnoser som min syster vägrade ta hand om. Min son kom hem med stora blåmärken efter att ha varit där en gång, då hade hennes äldsta sparkat honom med hälarna i ryggen. Min son var då 2 och hennes 8, hennes försvar var att han hade adhd och inte kunde rå för att han sparkades, det va helt ok enligt henne och inget att göra åt. Efter det kapade jag ner kontakten ordentligt men sa inte upp den helt förrän jag även sa upp allt med min mamma som under hela min uppväxt misshandlade min pappa. Jag hade kanske kunnat älska mina syskonbarn om de inte var som de är men med föräldrar som vägrar uppfostra och bara skyller allt på diagnoser och ?förstör? barn som hade kunnat varit fina och bra så går det helt enkelt inte Och jag klarade inte längre av att står bredvid och se på och låta mina egna barn fara illa. (Med uppfostran menar jag att hon tex inte ens säger till om barnen slåss, svär, kastar Sten på andra osv)

  • Mrs Moneybags

    Mina syskonbarn är bäst! Jag älskar dem lika mycket som mitt eget barn, men det är klart att jag står min egen pojke närmare. 

    Alla är trevliga, välartade och har det bra så de är lätta att umgås med och roliga människor att känna, helt enkelt. De är från 16-36 år gamla. 

  • Anonym (Hatar)

    Jag avskyr dom och önskar att de aldrig blev födda.

  • Physalis

    Jag har bara ett än så länge och kan inte träffa henne så ofta pga avstånd. Vi försöker skypa ibland och träffas vid högtider när det går med semestrar. Jag tycker väldigt mycket om henne och tycker det är fantastiskt roligt att få följa hennes uppväxt och se hennes och mitt barns relation.


    Korrekturläser som en kratta
  • Anonym (K)

    De är det största i mitt liv. Jag har inga egna barn så de är liksom det istället.

  • Anonym (Edamame)

    En syskonets barn gillar jag. De andra är jag ganska neutral till. Hänger mycket ihop med personligheter och uppfostran (klart bristande i den ena familjen). Det är inget jag visar för barnen direkt, tycker mest synd om dem men har gett upp om en nära relation. De är för otrevliga mot varandra och mina egna barn helt enkelt.

  • bullen1984

    Gillar inte barn, men älskar min systers 3 barn. De är 2, 12 och 17. 
    Kanske för att jag ser henne i dem, fast de är så himla speciella personer allihop.

  • Anonym (Carin)

    Jag har inga egna barn och därför är mina syskonbarn viktiga för mig.Jag kommer vilja följa med dom hela livet och finnas där och stötta,om det skulle vara så.Tycker att en är lik mig.

  • Anonym (Ögonsten)

    Olika åldrar 10, 6, 3. Älskar mina småttingar

    Dom vet vad som gäller när dom är med mig så vi har det bra tillsammans och dom vet att dom förlorar mer om dom inte lyssnar på mig. Jag tar gärna alla tre och har sleepover hos mig och sen fixar lyx frukost

  • Anonym (mf)

    Mitt första syskonbarn har jag en väldigt speciell relation till, han känns på något sätt lite som mitt första barn. Jag har spenderat väldigt mycket tid med honom och hämtat honom på förskolan väldigt ofta då jag studerat de senaste åren. När jag själv blev gravid så var han väldigt kärleksfull mot mitt barn redan när hon låg i magen (pussade och gullade med magen och somnade på den för han ville ligga nedan) och det har bara fortsatt efter hon föddes. Pedagogerna på hans förskola har sagt till min syster att de dagarna jag och min dotter ska hämta honom på förskolan så är han så glad och taggad hela dagen Skrattande. För en månad sen så fick han en lillasyster och jag älskar henne lika mycket som honom redan nu men jag vet inte om jag kommer få samma relation till henne iom att jag fått så mycket egentid med storebror som jag inte kommer kunna få med lillasyster. Men det ska bli spännande att se. Med det sagt även om jag älskar storebror så kan han gå mig på nerverna, det hör till ;)

  • Anonym (Långt bort)

    Jag älskar mina syskonbarn!


    Tyvärr träffar jag bara det ena, då mitt andra syskons partner sedan några år bara vill träffa sin sida av släkten. Jag bor nu också långt ifrån, men träffad dem oftare när jag bodde nära och de gillade mig och älskade mitt barn. Så det är verkligen en sorglig utveckling.

  • Anonym (op)

    De är väldigt unga och bor långt borta, så vi träffas ganska sällan. Men klart jag tycker om dem, en så stark relation till dem har jag dock inte, eftersom de som sagt är unga och bor långt ifrån.

Svar på tråden Hur känner ni inför era syskonbarn?