Oförmögen att känna kärlek?

Hej!

Behöver verkligen skriva av mig, då jag burit detta inom mig så länge. Börjar bli riktigt trasig i min själ och vet varken ut eller in. Sorry för långt inlägg, hoppas nån orkar läsa..

Jag går i tankarna på att bryta upp från min kille och pappa till mitt barn. Jag känner mig helt tom när jag tittar på honom. Jag känner ingen spänning, ingen passion. Jag har under några år tänkt att "det är såhär ett normalt förhållande ska kännas", ingen kan ju ha passion livet ut. Men nu har jag gått och blivit tokkär i en annan. I en kollega - såklart. En kollega jag jobbat med dagligen i 1,5 års tid och jag har väl, med handen på hjärtat, haft känslor för honom sedan dag 1. Jag har försökt att trycka undan det. Försökt tänka att det går över.

Men ju mer tiden gått ju mer har jag tänk på min nuvarande relation. Har jag någonsin känt strak passion till min nuvarande? Har jag en sån djup och innerlig kärlek till honom? Känner jag sådär stark som ALLA andra verkar göra för sina respektive på instagram.. Nej.. Men jag BORDE verkligen älska honom, för han är en jättebra och fin man och pappa. Vi har ett jättefint hem och en stabil relation i övrigt. Han älskar verkligen mig. Det jag har känt att jag saknat är väl just att vi aldrig haft någon direkt WOW-passion. Han var osäker på oss i början, vi dejtade i ca 1 år innan han kände sig redo att bli ett par. Han har liksom aldrig skyltat med att det är VI eller visat sin kärlek med gester. Han tycker giftemål är onödigt och alla typer av romantiska saker, han skulle tex ALDRIG spontant ta tag i mig, dansa runt i vardagsrummet och säga "vet du hur jävla underbar du är"?. Vi gör sällan saker ihop och vi skrattar väl inte så mycket ihop heller. Det mesta är vardagsproblem, gnäll och irritation. Men vi har det väldigt tryggt och stabilt ihop. Han är stabiliteten som går i ett par skor. Skulle ALDRIG vara otrogen eller ens titta åt ett annat håll.

Men som sagt, han säger att han skulle dö för mig. Att han älskar mig över allt på jorden. Men jag känner mig tom. Jag börjar tänka att det är MIG problemet ligger hos, att jag inte KAN känna djup kärlek till någon efter många år ihop. Jag är liksom likgiltig.. ELLER har jag bara inte träffat rätt person? Jag är så otroligt osäker på allt just nu. Och nu när jag i princip hela dagarna fantiserar mig bort till en annan mans famn blir allt olidligt. Visst, känslorna är besvarande till viss del (vi har dock inte sagt något om detta rakt ut, eftersom det är så opassande). Jag hatar mig själv för att jag inte kan ta bort de här känslorna.. HUR GÖR MAN??

Jag är för övrigt 29 år. Min kille är 45 och den "andre" är jämngammal med mig.

Hur vet man om ens kärlek faktiskt ÄR slut, att man inte är rätt för varann , ELLER om problemet är i mitt eget huvud, att jag har orimliga krav och lever i en låtsasvärld om hur det bör kännas?

Jag vill inte förstöra nått som kanske är det bästa för mig, och framför allt min lilla dotter..