Ångrat att man gjort slut
Det som jag kommer dela nu är en riktig soppa... förstår inte ens själv hur det kunde bli så här. 3 månader av rent kaos...
Jag o mitt ex var tillsammans i lite mer än 5 år. Vi träffades när vi var 15/16. Jag hade flyttat hemifrån men han bodde fortfarande hemma. Jag hade gått o varit irriterad på honom en tid för det kändes som att han inte riktigt brydde sig om mig. (I efterhand har jag insett att det kanske har haft mer o göra med min egen självkänsla) Hur som helst så hade vi inte setts så mycket eller hörts så mycket på telefon den senaste tiden så min magkänsla sa att han kanske behöver tid o fokusera på sig själv. Jag tycker alltid att mycket tid ifrån varandra har gjort så att känslorna svajat lite o jag blivit osäker på hans känslor för mig o agerat kallt mot honom. Jag hade flera gånger sagt till honom att det inte riktigt kändes bra. Jag åkte till honom av ren impuls när vi hade varit ifrån varandra i två veckor för jag var så irriterad o istället för att ta upp en diskussion så sa jag att vi kanske borde göra slut o han sa att det nog var bäst. Jag sa att vi kanske behöver tid o tänka på oss själva ett tag eftersom vi blev tillsammans så tidigt. Han sa då att det inte riktigt kändes likadant, o då blev jag chockad över att han sa det. Jag tror vi båda blev chockade av vad den andra sa men ingen vågade riktigt säga emot eller kanske säga vad man egentligen kände innerst inne. I efterhand har jag reflekterat över att det från min sida inte alls var genomtänkt utan jag var bara så irriterad o drogs mer av en impuls som fick mig att säga de orden o när han inte sa emot så drevs man med av det.
Dagarna direkt efteråt mådde jag bra o det kändes skönt att slippa tänka på att han skulle höra av sig. Sen 3 dagar senare slog det mig o jag blev alldeles panikslagen över vad det är som skett. Ringer till honom o berättar att det känns som fel beslut för mig varav han tror att det var rätt. Sen dess har jag befunnit mig i ett paniktillstånd typ.
En vecka senare hämtade han sina grejer hos mig o vi båda sa då att vi kanske bara behöver en paus o tid ifrån varandra. Men vi satte aldrig några regler egentligen, vilket vi borde ha gjort.
Jag frågade honom om att ses några gånger där vi pratade lite grann o jag berättade om mina insikter. Jag frågade honom efter två veckor att jag kände att antingen provar vi igen eller så går vi skilda vägar men han sa att han inte riktigt visste hur han kände. Vi sa att vi skulle fortsätta ses och jag tänkte att om han fortfarande vill någonting med mig så får han också höra av sig... han tyckte inte att vi skulle gå vidare men han ville hitta tillbaka till sig själv först. Sen efter totalt 2 månader då hade han insett att han inte ville hitta tillbaka till varandra och ville inte fortsätta umgås för att inte ge mig några falska förhoppningar. Han mådde helt enkelt bättre utan mig.
Jag förstod nog inte riktigt innebörden av orden när jag sa de... Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle säga de orden utan att verkligen ha tänkt igenom och granskat vår relation noggrant...
Innerst inne har jag känt att det är honom jag vill spendera resten av mitt liv med men någonstans blev jag kanske osäker på om det var mig han såg en framtid med och på något sätt ville sätta hans känslor o kärlek för mig på prov.. Inser nu att det var mycket dumt gjort o han tror att det var jag som tvivlade, vet aldrig hur jag någonsin ska kunna förlåta mig själv. Jag har verkligen mått psykiskt dåligt av det här o tog kontakt med honom för två veckor sen för att berätta att jag fortfarande har känslor för honom. På grund av mitt psykiska mående så gick allt åt pipsvängen, det som jag hade tänkt skulle bli ett avslappnat samtal om både vad som händer i livet o berätta insikter om sig själv o relationen o framtiden blev mest som att jag bönade o bad o agerade klängigt mot honom så han tyckte jag var lite skum o inte alls mig själv. Nu har han både fått en sämre bild av mig och jag önskar vi inte hade setts den gången utan att ha tänkt igenom exakt allt.
Så här sitter jag nu, har supermycket ångest och kan inte sluta älta det som hänt och att jag förlorat honom... Jag sitter här som ett frågetecken o är alldeles vilsen o förstår inte någonting. Jag tänker på det här dygnet runt och kan inte börja ta tag i mig själv. Vaknar med panik varje morgon... Känns aldrig någonsin som jag kommer att bli mig själv igen..
Några reflektioner?????