Hur kommer det sig att vissa får all tur i livet?

Jag känner definitivt att jag har haft tur, förutom att jag hade en plan och har jobbat hårt.

Har flera smarta vänner som har haft alla förutsättningar men någon gång mellan 20 och 35 så hände något som begränsade deras framtida liv och ekonomi.

En olycka, ett genetiskt fel, en tidig hjärtinfarkt- allt det kan ta bort mycket av livets goda som skulle tillfallit dig om du hade orkat jobba och göra karriär.
Hälsan styr man inte över och olyckor kan hända oss alla.

För egen del har jag ett sjätte sinne som liksom börjar klia när man riskerar att glömma något viktigt, eller utsätter sig för risker. Har blivit projekträddare på jobbet flera gånger på det, fått utmärkelser och extra bonusar ibland.

Sen har jag haft riktig tur en massa gånger.

Jag borde inte ha fått ett studentrum direkt när jag började plugga på en av landets svåraste orter men det bara hände, pga ett missförstånd och en persons dåliga samvete. Tack vare det fick jag inte bara ett rum, jag fick välja område också.

Den enda gången jag skolkade från en obligatorisk heldagsexkursion på universitetet glömde de kolla närvaro så jag fick aldrig någon anmärkning för det. Hade så roligt åt det!

En annan grej när F-kassan strulade rundor med intygen när vårt barn var långtidssjukt. Naturligtvis hittar jag den där läkaren som är en ängel och skriver intyg som täcker även hens klantiga kollegors inblandning, så att det landar rätt.

När jag för första gången i livet hade ångest för att jag låg massivt back med ett konsultuppdrag så fick kunden en försening som exakt matchade så att jag kom ikapp.

När jag var onykter och lyckades förlägga plånboken med 4000 kr i längst bak  i bussen en fredagkväll fick jag tillbaks den med alla kort och pengarna kvar.

It goes on...

Så jag ska bara vara tacksam. De saker som händer som trots allt är tråkiga försöker jag bara ta emot, för jag vet att det brukar ordna sig.

Jo, det där med hårt arbete alltså...det hjälper kanske om man bara kan titta på en boksida och hitta det viktiga på några sekunder, eller i princip inte kan göra stavfel på något europeiskt språk man har läst?

Mycket som är jobbigt för andra behöver jag inte ens tänka på. Men sen kan man klart ta hand om den hjärna man har fått, eller förstöra den med droger eller att inte ta hand om sin kropp. Jag är väldigt rädd om både hjärna och kropp.

Nja. Hammarhajen säger knappast att allt går att kompensera för, men att vissa val går att göra.

Däremot ser jag att det är väldigt mycket mer uppförsbacke för att kunna göra bra val när man både saknar resurser och är under högre generell stress, ofta redan från barndomen. Eller helt enkelt mår så dåligt i sitt grundtillstånd att man lättare tar till mat/droger för att slippa tänka på det, och även lättare fastnar i beroende för att stressen kvarstår över lång tid och man inte kan åtgärda det som orsakar den.

Människor vill givetvis må bra och kan vi inte det av egen kraft så tar vi till allt möjligt, även om det är skadligt på sikt. Jag fick en smula förståelse för mekanismerna bakom den typen av handlingar när jag fick ett hälsoproblem som var långvarigt och det fanns ett stort hinder i vägen för att få det åtgärdat.

Att ha en god grundhälsa (fysiskt och mentalt) är väldigt lyckosamt.