Ni som gått tillbaka till ex

Första gången blev han glad, vi blev tillsammans igen i nästan ett år, andra gången var han kort, men det var närmre i tid jag hörde av mig, han var kanske fortfarande arg och sårad, eller så hade han träffat någon ny.

Kändes inte konstigt. Vi hade samma känsla som förut direkt första gången och hade saknat varandra. Andra gången kändes det inte konstigt, mest ledsamt.

Första gången ett år utan kontakt, jag tog kontakt för jag var tvungen av en anledning, dock han som tog initiativ att träffas. Andra gången jag igen.

Han har dock tagit kontakt ganska många gånger efter båda uppbrotten och har velat prata, då har jag ignorerat honom.

Ja, vår relation var ganska barnslig tyvärr i relation till vår ålder.

Nej, vi är inte tillsammans idag, efter att han försökt nå mig ett antal gånger och jag surade så började jag komma över allt jobbigt och ville ha kontakt med honom, men nu vill inte han. Han kan ju ha träffat någon också, men det lutar nog mot att han är lite sårad för att jag har ignorerat honom ett halvår :/

Han hade en (iaf sexuell) relation, jag hade en fling där inget hände egentligen. Har svårt att starta något direkt sådär förutom kanske sex, men det hade jag inte riktigt orkat heller. Det enda som blev lite konstigt var väl att han kände tjejen sedan vi var ett par, och att hon alltid stuckit ut som väldigt intresserad av honom. Så det var väl lite jobbigt för mig att de fortfarande var kompisar och så.

Jag känner fortfarande att minus alla bråk är han egentligen den som passat mig bäst. men vet inte om det är romantiserande i efterhand.

Vår andra relation var definitivt mycket bättre, men vi bråkade fortfarande alldeles för mycket, mest om skitsaker tyckte jag, men det blev väldigt intensivt. Blir lätt att det faller in i samma mönster om man inte tänker på det båda två hela tiden. Båda måste försöka se det som en ny relation isåfall tror jag och inte ta upp gammal skit, det är det som är svårt.

Definitivt blir det lättare att se de bra sidorna efter ett uppehåll. Ett tag kände jag för att mörda honom nästan :)

Nu saknar jag väldigt mycket med honom.

Sånt bråkade vi också om, men ofta var det mindre saker och saker vi stört oss på i vår förra relation.

På slutet var det så extremt. Han kunde störa sig enormt på att jag varit ute och festat när vi inte var ihop, samtidigt som han själv hade en annan tjej. Så ja svartsjuka fanns det med. Det är svårt.

Oj. Det där låter skitjobbigt. Jag har själv varit rätt svartsjuk när jag var yngre, men inte på den nivån. Jag har dock arbetat bort det mesta av min svartsjuka i äldre ålder. Det krävs nu ett reellt hot, typ att mitt ex ville hänga med tjejen han legat med under tiden vi inte var tillsammans på kvällarna och att vi skulle umgås alla tre också. Det kändes bara väldigt skumt.

Hans intention var säkert att hon och jag skulle bli kompisar eller liknande, men svårt att bli kompis till någon han hade sex med för ett par månader sedan.

Terapi, samt mer av ett eget liv har hjälpt. När vi var tillsammans första åren så var jag väldigt ensam, förutom honom hade jag bara några få människor i mitt liv.

Ja, har man ingen annan än sin partner så blir man inte självständig i övrigt heller. Hela ens liv byggs upp runt partnern, vilket aldrig är bra.

Hon kanske skulle gå i egen terapi också. 

Jo, men kanske hade varit skönt att också slippa känna den oron, för den tär även på en själv. Men man kan såklart aldrig tvinga någon. 

För mig är det ju inte längre att jag typ tvingar mig själv att inte agera på de känslorna, utan det är ytterst sällan jag ens får den känslan. Det är väldigt befriande.

Okej, fast de samtalen har inget med svartsjuka att göra. De brukar vara med sjuksköterska eller läkare om själva bipolariteten, och de är ofta inte så bra att ha samtal med som med en psykolog. Iaf inte om man vill ha riktiga resultat. Men som sagt måste hon själv vilja.