Tvist med narcissist

Jag ser vad du skriver, känner du dig feltolkad får du formulera din text på annat sätt så att andra förstår.

Du har rätt till dina upplevelser ´, precis som han har. Varken du eller han har tolkningsföreträde utan din sanning är din och hans är hans. Det finns alltså ingen absolut objektiv sanning, det gör det aldrig när det kommer till relationer.

Du begår ett ofantligt stort misstag om du tror att alla som delar din erfarenhet måste dela din åsikt. Man måste inte ha samma åsikt fastän man har samma erfarenhet och ekvivalent med detta är att man måste inte ha samma erfarenhet för att kunna ha samma åsikt.

När det gäller konflikter, alla konflikter ligger alltid sanningen någonstans mittemellan. Oavsett om man har en diagnos eller inte. För du inser ju att en diagnos tar inte bort någons rätt till upplevelse och sin sanning lika lite som det tar bort din sanning.

Du kommer aldrig någonsin vinna något med att hävda att hans diagnos automatiskt gör honom till en dålig förälder. Du har den åsikten "på alla möjliga plan" men det första du måste göra är att få en mer objektiv syn och sakligt punkta upp då han verkligen brister i föräldraskapet. Det enda det komemr att göra är att du visar att du vill förtala honom och då även inför hans barn, tvister är offentliga. Och det är något som du kan förlora mycket stort på, att de anser att du som förtalar den andre föräldern, är inställt på konflikt snarare än samarbete och därmed riskerar du faktiskt vårdnaden.

Och ska du verkligen ha en chans måste du göra detsamma med dig själv, att reflektera över dina egna brister. Därför att en brist måste inte vara en brist i sig. Är du medvetna om dem och jobbar på att förbättra dig så är det ingen brist utan en styrka.

Ja, visst kan jag lägga ut mer information om det hela, men det är nu femton år av insamlad kunskap och erfarenhet av detta, så det skulle bli för mycket. Jag kan säga på en gång att jag har inte någon gång haft något mer intresse i denna konflikt än att få slippa honom. Jag har varit i kontakt med kvinnojouren fler ggr än jag kan minnas, och även chefen på soc-enheten våld i nära relationer. Och han har behandlat barnen på samma kränka sätt som han gjort med mig. Men jag kan också säga att för min del, som varit mentalt utbränd i fyra år, jag trodde ärligt att jag var på väg att dö nr det slog till första gången, så är det just nu för mig att greppa efter ett halmstrå. En räddning. För än har jag inte orkar bygga upp den mentala kraften att stå emot mer psykisk misshandel.
Men visst.
Det finns alltid flera sanningar. Men ibland (faktiskt) så är vissa sanningar sannare än andras.

Och som ett tillägg så har jag inte gjort annat de sista tio åren än att försöka ändra på allt med mig själv för att duga. Men för en narcissist så räcker det aldrig. Så självreflektion är något jag har sysslar med dagligen i många år.

Jo jag först¨år det men det är inte eran relation du pratar om här utan hur du ska vinna en tvist om vårdnaden.

För en sak kan du vara mycket säker på: rätten kommer inte att ta hänsyn till hur erat äktenskap och relation fungerade utan hur ni som föräldrar klarar av att ta hand om barnen och hur ni klarar av att samarbeta med den andre föräldern.

Ni ligger i tvist med varandra, du påstår att han sprider lögner om dig och han hävdar tvärtom.

Sanningen lär ligga någonstans mittemellan, det är ytterst sällan ens fel när två träter.

It takes two to tango.

Har samma problem, och jag har insett att det enda som kan göra att jag blir fri honom, trots att vi är separerade, är att han träffar en ny att slå klorna i... Och visst ligger väll sanningen nånstans mitt i mellan, problemet är bara att det han ser som sin sanning är en förvrängd bild av verkligheten...

Vad som krävs i en vårdnadstvist är en sak. Att tycka att ""två träter" när man har med narcissister att göra är en synnerligen naiv och skönmålande tolkning av människan. En klyscha som passar allra sämst i de här sammanhangen.

Ja verkligen. Du har så rätt. Längtar till den dag han träffar någon ny. (Inte för hennes skull dock). Men den dagen känns väääldigt avlägsen. Känns som om hans livsuppgift är att för alltid straffa mig för att jag flyttade.

Jag har börjat svara ok på allt han säger, alla meddelanden han skickar. Bara ok, inget mer. För det han vill är att det ska bli bråk, så han kan vända allt jag säger emot mig och straffa mig. Så bara ok. Har även en app som spelar in alla samtal.