HATAR min svärmor

Äh, trams! Man ska inte behöva tåla vad som helst. En normalt funtad människa skulle aldrig bete sig så extremt gränslöst till att börja med. En semi-normalt funtad människa skulle skärpa sig efter den första tillsägelsen. Om man fortfarande kör på som om ingenting har hänt, ja då får man fanimig skylla sig själv om det plötsligt blir betydligt hårdare tag.

Jag håller min svärmor extremt kort, men hon har tyvärr bevisat om och om och om igen att det är det enda alternativet om vi nånsin ska umgås under samma tak.

Hahah jadu, personligen hade jag inte haft några som helst problem med det. Jag har redan varit extremt låst pga våra hundar, barnet är ju åtminstone välkommet överallt.

Och det handlar inte om att välja bort sitt barns farmor; det handlar om att lilla farmor behöver lära sig att leva sitt egna liv och inte lägga sig i andras. SPECIELLT under graviditeten. Det är ju snarare farmorn själv som väljer bort sitt barnbarn om hon beter sig så fruktansvärt gränslöst och bara sätter sig själv i främsta rummet. Man kan inte bestämma hur mycket plats man ska ta i andras liv - oavsett blodsband - utan det gäller att vara lyhörd och ödmjuk och anpassa sig.

Om det är farmor som har tagit avstånd över en sån extremt tramsig grej så är det ju faktiskt farmors beslut, och det får hon stå för. Den här typen av människor som ts beskriver (nästan alltid kvinnor och nästan alltid med söner) kan inte få fria tyglar, för då flyttar de i princip in. Vänliga hintar och artiga önskningar biter helt enkelt inte på dem såsom de gör på andra människor, utan man måste vara stenhård. Tyvärr. Det blir rätt frostigt men de har själv valt bort alla andra alternativ.

Tacksam? Dels är det ett rätt naturligt tillstånd för far- och morföräldrar att se fram emot sina barnbarn. Det är normen. Isf borde de vara minst lika tacksamma över att ts öht skaffar barn.

Jag *hatar* att vara gravid, jag *hatar* att ha min kropp i fokus, och jag gillar inte svärmor överhuvudtaget. Det sista jag vill är att hon sitter och kommenterar och spekulerar kring min kropp - det är INTE hennes ensak överhuvudtaget och hon har ingen rätt att göra det. Det handlar om kvinnor som är dubbelt så gamla som oss - det är DE som behöver växa upp och skärpa sig. Det ska egentligen inte ens behövas en tillsägelse, de borde ha tillräckligt sunt förnuft för att inse att man Inte besöker sin son och hans respektive varje dag. Och när det har gått så långt att man behöver säga till på skarpen, ja då är den ENDA rimliga reaktionen faktiskt att skämmas och anpassa sig. INTE att bli sur och kränkt och anse sig ha rätt att behandla någon annans hem som sitt andra; någon annans upplevelse som sin.

Det är ett bra råd. Jag kör med att sitta med telefonen och lite tankspritt svara ?förlåt, sa du nåt?? och sen återgå till skärmen och sluta lyssna igen när hon frågar eller kommenterar något som är över gränsen. Otrevligt, ja, men det är *extremt* effektivt för annars hävdar hon outtröttligen sin rätt att vara den hon är. Oavsett om det gäller att lägga sig i ALLT i vår vardag, komma på besök varje dag, prata om att flytta in i huset intill, anmärka på varenda liten sak i vårat hem osv osv. Ber man henne låta bli att kritisera allt (?vad stökigt det är!?, ?ska ni verkligen ha den där??, ?den hyllan har ni satt upp snett?, ?USCH vilken äcklig sås!?, ?den här lampskärmen har ingen dammat av på länge?) är det tårar och maryrsången ?Det är ju sån jag är bara! Får jag inte vara mig själv eller?!?

Det har blivit betydligt bättre sedan jag började ignorera henne, och nu kan hon inte vara kvar i rummet ens en sekund om vi blir lämnade ensamma, utan hittar genast på en ursäkt att gå iväg och göra nåt annat. Skönt!