Rädd för att stadga mig o skaffa barn

Nej man slutar inte leva för att man får barn men av naturliga skäl så får man en annan prioritering i livet och vissa saker är inte längre livsviktigt. Jämför med att du offrar något i ditt privatliv i utbyte mot ditt ultimata drömjobb...

När man passerar 30 och fortfarande lever "unkarlsliv" med fester och ligga runt händer något med en själv och omgivningen. Då passerar man en del osynliga gränser och man blir plötsligt lite utanför och lite gammal för uteliv. Omgivningen har nästan alla gift sig och fått minst ett barn och det innebär att du behöver byta ut en del vänner längs med vägen, du hamnar bland lite yngre eller en del frånskilda och "överblivna" singlar. I regel är det samma folk man ligger runt med på helgerna. Du blir det femte hjulet bland dina stadgade jämnåriga vänner när de bjuder in till parmiddagar. Nånstans runt 35 blir det patetiskt att fortfarande festa runt som singel som du gjorde när du var 25. Och nånstans vid 35 börjar det bli försent att skaffa första barnet då fertiliteten sjunker. Jag kanske hårddrar det lite men jag utgår från min egen ålder (42) och vad jag ser hos mina jämnåriga kompisar.

Att skaffa sig en sambo är dock inte samma sak som att du måste föda barn. Men nånstans måste du ändå reflektera vad du egentligen vill ha för vuxenliv och för vems skull du gör det. Att skaffa barn är inget måste. Men att växa upp och vilja göra något av sitt liv är en nödvändighet.