Bf April 2021

Hejsan!

Antar att det är dags för mig att hoppa in här! Jag plussade för några veckor sedan, men har varit så osäker på om vi verkligen orkar med ett till barn så snabbt inpå. Vi har idag en kille på 11 månader, som ska bli storebror 29/4 enligt ultraljud. Det här barnet var inte alls planerat.. Jag har så mycket stress och dåligt samvete redan över att vår lilla kille kommer få dela uppmärksamhet med en liten, när han själv inte kommer vara mer än 1.5 år. Hur tänker ni andra här som kommer få barn tätt inpå?

Jo, men det är lite så vi också har resonerat. Att oavsett ålder på de(n) äldre, så kommer uppmärksamheten alltid att fördelas på minst 2 när man får ett syskon. Men vi tänker också att ett syskon kommer att kunna ge så mycket glädje genom alla åren, fastän de första 6 månaderna kommer vara lite tråkiga med mycket amning och vilande. Jag har redan varit på ultraljud och sett ett hjärta slå.. Då kände jag att vi nog skulle kunna ångra oss om vi inte ger vår lilla pojke ett syskon, men att vi aldrig skulle ångra att skaffa ett till barn.. Vi kommer älska denna bebis också, det vet jag innerst inne.. Och det är lite så vi har resonerat. Det var inte planerat, nej, men kommer vara älskat.

I ditt fall kan jag förstå om ett fjärde barn låter tungt.. Det är många barn, men samtidigt så kan jag nog säga att det kan vara bra för ert yngsta att få ett syskon som är lite mer i hennes/hans ålder. I min familj är vi 3 barn, varav oss äldsta är 12 och 14 år äldre än vår lillasyster. Hon har alltid varit "utanför" i syskonskapet, för att jag och min bror hade varandra i 12 år innan hon kom till. Svårt för tonåringar att leka med småbarn..

Om det finns någon del av dig som inte vill göra en abort, gör inte det. Oavsett anledningar (tid, rum, pengar), för sådant löser sig alltid.

Jag förstår dig och hoppas att du gör det valet som är bäst för din familj!

Det hoppas jag verkligen inte! Har på nära håll sett hur vår svägerska har haft det med sina små tvillingkillar - och då tycker jag verkligen att vi har haft det enklare med vår lilla kille :)

Man bär ju barn olika, och det har en stor inverkan på hur tidigt det känns/syns. Jag blev gigantisk under första graviditeten, min mage var helt galet stor. Jag hade större mage än min svägerska, som väntade tvillingar. Medan min andra svägerska hade en osynlig graviditetsmage fram till vecka 30, och då var den ändå väldigt liten i slutet!

Jag förstår oron, jag tyckte allt var jätte jobbigt under första graviditeten tills att jag kunde börja känna sparkar. Sedan köpte jag en liten doppler, som man kan ha hemma. Den använde jag när jag hormonerna och stressen tog över helt. Jag köpte min från ebay tror jag.. kostade typ 300? Billigt pris att betala för min mentala hälsas skull :)

Här går det ganska segt.. Jag är så otroligt omotiverad till att köpa/fixa med någonting förrän vi har fått konfirmerat att det är en tjej som vi väntar. Bakgrunden till det är att vi fick veta i v.32 första graviditeten att de gissat fel kön. Det blev en jättetuff omställning och det tog jättehårt på mig. Missförstå mig inte nu, vi älskar vår son och skulle aldrig byta bort honom. Så nu känner jag mig lite avdomnad, jag kan inte riktigt knyta an till individen i min mage - för att jag inte vågar helt enkelt. Jag vill inte gå igenom det där igen, så därför är jag så avståndstagande nu. Jag har pratat med bm angående detta, och de förstår men gör inte så mycket mer än så. Här ger dom inte ut några gratis ultraljud! Sist jag var iväg till bvc i vecka 27+4 så fick jag redan på att mitt SFmått är 30 cm och att jag har fått gravdiabetes. Hurra.. Nu måste jag vänta till vecka 35 för att få ett ultraljud för att se hur stor bebis jag växer..

Jo absolut! Jag förstår vad du menar. Jag ångrar verkligen att vi ens kollade kön vid v 21, just för att jag inte vågar lita på resultatet. Om jag inte hade vetat alls, så tror jag att det hade varit enklare att knyta an, för då kan det inte bli fel.

Det har jag också haft mycket tankar angående nu, just att jag inte kommer komma hem till vår lilla kille. Eller att något skulle vara fel.. För 2 veckor sedan dog min mans låtsassysters bebis i magen, 1 vecka innan bf.. Det ger en ganska mycket perspektiv och ångest. Mer paranoid än någonsin nu!