Livet som mellanbarn

Jag är ganska nöjd med att vara mellanbarn. Första barnet får okunniga inkompetenta föräldrar som prövar sig fram och inte riktigt vet vad de gör. Sista barnet får nostalgiska föräldrar som gör allting för sista gången och gärna skämmer bort - eller trötta föräldrar som inte orkar engagera sig lika mycket längre. Vi i mitten får de bästa föräldrarna!

Jag är mer självständig och tjänar bättre än mina syskon och det tänker jag beror på att jag fick klara mig själv på ett annat sätt än syskonen.

Men visst finns det en känsla av utanförskap och en viss bitterhet kvar i mig. Särskilt när det på äldre dar verkar som mina föräldrar försöker ta igen det de missade när jag var liten.

Då blir jag nästan förbannad. Om ni inte var oroliga för mig när jag var 16 varför är det viktigt när jag är 30? Det är precis som att jag helt plötsligt inte klarar mig själv längre.

Tänker att många vuxna mellanbarn förlåter sina föräldrar .När man är vuxen så blir man plötsligt viktigt för föräldrarna som mellanbarn ?Idag känner jag mig bortglömt från föräldrarna,det jämna ut sig när alla barnen flyttade hemifrån.

Har hört att det är vanligt att mellanbarn ofta känner sig bortglömda eller inte får en tydlig plats i syskonskaran och det kan säkert ofta vara så, men långt ifrån alltid. Är ju också vanligt att syskon som har andra platser i syskonskaran än mellanbarn känner sig bortglömda eller inte får uppmärksamhet osv.

Jag är dock inte ett mellanbarn, är yngsta barn med en äldre bror.

Min pappa är mellanbarn, med en äldre syster och en yngre. Han har, för många år sedan, uttryckt att föräldrarnas favorit var det yngsta barnet. Tydligen har de brytt sig mest om henne och gillat henne mest, enligt min pappa. Hon är dock mycket yngre än min pappa och hans storasyster.

Har senare frågat honom hur det stod till och då sa han att de har brytt sig lika mycket om alla tre, så jag vet inte riktigt om han svamlade eller ej.

Min pappa är långt ifrån lättsam som person så detta kanske har satt spår i honom. Han har dock blivit bättre de senaste åren. Vet inte hur hans relation var till hans mamma, eftersom att hon dog när jag bara var två år. Han bodde dock ihop med sin pappa (alltså min farfar) tills farfar dog. På ett sätt verkade de stå nära varandra och han spenderade mycket tid på sjukhuset när farfar var sjuk och han blev väldigt ledsen när han dog. Vet dock också att de hade ett dåligt förflutet och att de ofta bråkade och skrek åt varandra.

Jag är inte bara mellanbarn med en äldre och en yngre syskon utan när jag har haft mina tuffaste perioder i livet (först när jag var 3 och sedan när jag var tonåring, mellan 12-14) var vi flyktingar, vi flyttade runt utan säkerhet och mina föräldrar jobbade som galningar för familjens överlevnad. De har inte haft möjligheten att ta hänsyn till mina känslor eller hantera alla drama jag gick igenom inombords. Visst jag är bortglömd, min bror är mycket äldre, han fick en fin uppväxt för det mesta, min lilla syster fick växa upp i trygghet med två föräldrar som fokuserade bara på henne (åldersskillnaden är ganske stor där med).

Min bror och jag har en fin relation, han är framgångsrik och har ett jättefint liv med familj och egen företag. Han har lärt sig att ta hand om sig själv och lyckades.

Jag sysslade alldeles för mycket med att hjälpa till mina föräldrar, vara den som är ok om hon inte fick uppmärksamhet utan ta hand om lillasyster, hjälpa till med hemma istället av att gå ut med vänner osv. Jag har också ett tryggt och bra liv, men även i min karriär jag orkar inte ta vad jag förtjänar, helst står åt sidan och låter andra gå före. Jag valde ett yrke där jag hjälper människor - otroligt slitsamt och skitig lön. Trots att jag hade A varje ämne när jag gick ut gymnasiet, jag kunde ha valt vilket yrke som helst, hade tillräckligt meg poäng för ALLA teoretiska universitetsutbildningar i landet vi bodde i då. Det ångrar jag djupt idag och är arg att mina föräldrar inte pushade mig till ett yrke som kunna ge mig en medelklass liv. Jag var idealist då, visst har jag ett jättefint yrke, men i slutändan offrar man sitt liv för människor som aldrig ens tackar en... och jag kan inte ge mina barn det jag vill ge dem ekonomiskt. Mina brors barn har det mycket bättre trots att han jobbar mycket mindre och har mer tid och ork för dem.

För min lilla syster går det inte bra alls. Mina föräldrar serverade henne allt på silverfat, förmodligen ville dem kompensera för all skit vi äldre barn gick igenom innan vi hade lite trygghet. Hon är 30 nu och klarar sig inte alls själv. Har aldrig haft ett jobb mer än 6 mån, påbörjat 4 universitetsutbildningar men aldrig klarade mer än två terminer. Och de alltid måste vara utomlands och kosta skjortan, medan i Sverige har vi samma utbildning gratis... Två år sedan sa hon att hon är deprimerad och måste åka till Bali och meditera för 6 mån. Dit gick alla mina föräldrars pensionssparande. Och de behöver fan det, de kommer nog att inte få skit från staten... De har bra jobb nu men kommer att inte få nåt efter 20 års jobb i hemlandet. Därför var de noga och smarta att spara ordentligt. Nu är allt borta. Det är bara ett exempel. Hon har ingen aning om hur jobbar man hårt, värdet av pengarna osv. Hon fick allt serverad, all uppmärksamhet och aldrig i livet fick hon höra ordet nej. Vi har kontakt men det är tuff, oftast ringer hon, pratar för 90min om hur alla är dumma och diskriminerar henne (igår var det för att hon inte fick en chefsposition - nja, hon har varken utbildning eller erfarenhet eller ingenting), sedan när hon är klar lägger hon på. Jag ska föda barn om en vecka, hon glömde att ens fråga hur jag mår, hur barnet är osv.

Mina föräldrar är fantastiska. De offrade allt så vi kan ha det bättre än dem hade. Vi har en bra relation även om vi inte bor i samma land. Jag är sur ibland då dem fortfarande prioriterar min syster över allt, även låter henne generera konflikter mellan dem. Jag har svårt ibland att förlåta att de ogillar min man pga min syster påstår att han var en gång elak mot henne (jag var där, lögn). De är inte perfekta men de gjorde allt de kunde för oss.

Jag tycker att mycket av hur vi blev som vuxna handlar om vilka attityder fick vi lära oss som barn. Beroende av vår plats i syskonskaran, andra omständigheter, uppfostran. Jag vill absolut växa och lära mig att ta mer plats, inte vara nöjd med att alla i min omgivning tar det för givet att jag går fem extra mil för andra och aldrig kräver nåt tillbaka. Det är självklarhet i familjen, inte i en arbetsplats. Oj det blev en lång roman :)

Känner ni att ni blev lite bortglömda med era syskon?