Är jag onormal? Ang. Barnlängtan, pojkvänner och giftermål

Är du ihop med honom för att du vill vara med honom eller för att du vill ha barn med honom? Om hur många år tänker du dig barn? Han är ju med dig, så har uppenbarligen inte blivit skrämd. Drömmer han också om barn? Hur länge har ni varit ihop? Och slutligen; vad tror du att din barnlängtan beror på? Vissa vill ?laga? trasiga delar av dig själv genom att få barn. Man kan vilja ha en familj för att man är uppväxt i en destruktiv familj, osv

Det är nog lite både och. Jag är kär i honom. Men min barnlängtan och familjelängtan/längtan efter ett stadigt typ äktenskap är nog också en stor del till att jag vill vara med honom (eller någon) om jag ska vara helt ärlig. Han vill ha barn, men i framtiden. Vi har träffats i sju månader, men varit intresserade av varandra längre än så (vi snackar två år ca) om det nu har någon betydelse.

Jo, där säger du något intressant. Men jag vet inte om det stämmer in på mig riktigt. Var med om några traumatiska upplevelser som barn men har gått i terapi i tio år och känner mig ganska ?healed? (även om såren aldrig kommer läka helt så kan det bli fina små lagningar istället)

Har du upplevt samma problem?

Så länge du är kär i honom så känns det okej. Men klarar du av att vänta så länge som han vill? Man kan ju få barn i din ålder också. Har du en stabil situation i övrigt?

Jag har alltid längtat efter barn, men jag tycker att jag lyckas hålla det på en bra nivå. Jag kan vänta, men om jag inte får barn alls skulle jag bli väldigt ledsen.

Vi pratade barn tidigt båda två. Vi var 18 och 19 när vi träffades, och pratade tidigt om giftermål, barn och villa - men syftade på när vi var i sådär slutet på 20-årsåldern till början på 30-årsåldern. Det var inget som skrämde någon av oss, utan visade istället att vi båda från unga år var väldigt familjeinriktade (och vi båda har föräldrar som träffades i ungefär samma ålder och fick barn och gifte sig ganska ungt).

Så blev det barn, äktenskap och villa väldigt tidigt av vissa anledningar ändå. Jag ville mest få sagt här att barnfrågan är inte alls något som behöver skrämma bort en partner ÄVEN om du är ung, så länge du inte menar att du faktiskt tänkt dig att ni skulle försöka snart.

Tycker du ska vara ärlig.

Säg att du kommer vilja skaffa barn. Inte just nu men när du nu har tänkt det. Om det skrämmer iväg honom är det dels fel kille för dig och dina mål men också bra att han vet det nu och kan ta ställning.

Min sambo sa direkt när i träffades att barn är inte av något intresse. Skrämde inte mig och nu 18 år senare utan barn är vi fortfarande tillsammans. Kändes skönt att det tidigt lades korten på bordet.