ÅNGEST över valp omplacering!

Att skaffa valp är som att skaffa ett barn, många är inte beredda på den omställningen. Nu vet du vad det innebär och kan förbereda dig bättre om ni väljer att skaffa en ny valp i framtiden men just nu känns det inte som ett bra läge. Inget av de problem som finns nu kommer att förändras på en vecka. Låt paret behålla (alltså köpa) hunden om de vill eller hör av er till den som sålde valpen till er från första början om ni kan lämna tillbaka den.

Du har inte svikit hunden, du visste bara inte vad du gav dig in på. Nu vet du.

Verkligen... hon var mitt barn... ????????????

Usch, jag känner igen mig. Skaffade hund när jag var mammaledig med 4:e barnet. Efter något år blev situationen ohållbar då mitt ena barn blev sjuk, hade fortfarande små barn och min man jobbade mycket. Vi lämnade bort hund på prov - nya familjen ville behålla, medan jag ville ha tillbaka. Min man tyckte det var bäst att låta hunden bo kvar hos nya familjen och jag var arg och så ledsen. Saknade hund varje dag i ett år och efter mycket mycket vånda, osäkerhet vågade jag till slut skaffa ny valp. Nu har jag även en kompis till nya hunden - är så tacksam över att jag fick en ny chans, älskar dom så mycket och kommer aldrig göra mig av med dem. Så min slutsats, ibland kommer livet emellan och det blir inte som man tänkt - huvudsaken är att man tänker på hundens bästa, även om det innebär ett nytt (bra) hem.

1: Låt valpen stanna i det nya hemmet.

2: Du bör även ringa uppfödaren och upplysa om att valpen lämnats vidare.

3:Seriösa uppfödare är jäkligt noga med vad som händer med deras valpar och vill veta vart dom hamnar.

4: Skaffa inte en ny valp. Efter valptiden som är jobbig så kommer nämligen slyngelåldern, där lillgullet blir halvt förbytt och kan skita fullständigt i det ni har tränat in tidigare.

5: Vill du verkligen ha hund så köp en vuxen som behöver nytt hem, kolla med uppfödare på just den rasen du vill ha då dom brukar ta hem även vuxna individer som inte kan vara kvar hos köparen pga sjukdom, dödsfall, förändrade livsförhållanden.

6: Se till att vara hundraprocentigt säker på att nästa hund verkligen passar dig och att du passar dens behov...

Nu kommer väl alla att rasa emot mig här, men om den andra familjen inte VERKLIGEN vill ha valpen och du inte VERKLIGEN vill släppa henne, så gör inte det!

Jag har knappt en månad kvar på min graviditet och vi skaffade en valp för 1,5 månad sedan. Det har varit tufft bitvis, som tur är för mig så har min man kunnat vara väldigt aktiv i att ta hand om och träna hunden också, och jag gick på semester veckan efter midsommar, så har haft mer tid till valpen än du har haft.

Men jag känner lila starkt som du uttrycker för min familjemedlem. Jag har drömt mardrömmar om att något ska hända honom. När jag var på jobbet och mannen var hemma med honom så kände jag en otrolig saknad i hela min kropp.

Visst var det inte idealt att allt blev som det blev och ni lämnade över valpen en vecka nu. Men hade det varit pga. sjukdom eller något sådant, hade väl ingen ifrågasatt att ni hämtade hem valpen igen?

Vi hämtade vår när han var 10 veckor gammal. De första veckorna är viktiga för valpens utveckling, men de är inte livsavgörande att de sker i samma familj?

Så länge du tror att (och har en bra plan för hur) ni ska kunna ta hand om den framöver så ser jag inte problemet med att ta tillbaka den.

Hur många småbarnsföräldrar är inte helt nedgångna och dödströtta i början? Om man tog hjälp av släkten i en vecka då det prisade, skulle folk sitta och säga att man då inte har rätt att få tillbaka sitt barn?

Nu har jag visserligen en del hormoner involverade i det här, men om du vill ha tillbaka din pälsbebis, se till att hon får komma hem igen när veckan är slut.

Det kommer alltid att finnas någon som bättre kan ta hand om ens hund, med mer erfarenhet, tålamod, tid, bättre boende osv. Det betyder dock inte att ditt hem inte är tillräckligt bra. Annars skulle ju bara de "perfekta" hundägarna tillåtas ha hund.

Du kanske är den enda som kan ge denna valp den otroliga kärlek du känner för henne. Se på vad som är rimligt... kommer du att totalförsumma henne nu eller senare, eller är det mest att du var ovan som var problemet?

Nä, jag säger: hämta hem din bebis. Man ångrar aldrig en bebis! <3

Men lägg ner. Du säger att ingen hade ifrågasatt om hon hade lämnat valpen p.g.a. sjukdom. Nu lämnade hon inte valpen p.g.a. sjukdom, men för att hon helt hade missbedömt ansvaret som kommer med hund. Det är en helt annan femma. Det kommer knappast att bli lättare framöver heller. Hon skriver själv att hon blir för stressad av jobb och barn. Då SKA hon inte ha hund. Då får man sätta sitt ego på sidan och tänka på hundens bästa.

Sannolikheten för att hon återigen skulle lämna bort hunden är för stor. En valp behöver trygghet och inte flytta mellan olika hem. Det är mycket bättre att hon istället blir dagmatte så kan hon få stilla sitt hundsug utan att behöva ta ansvar på heltid. Fler borde göra så innan de skaffar hund för att få en inblick i hur det verkligen är att ha hund. En hund mår inte bra av att lämnas ensam, en hund behöver rastas var 5:e timma, en hund behöver stimulans - både fysisk och mental sådan. TS verkar redan ha för mycket i sitt liv för att kunna tillgodose dessa behov.

Jag håller med dig till del, allt det där behöver inte en valp. Samtidigt så rekommenderas man ju att låta valpen träffa på mycket olika saker i början, se cyklister och lastbilar, andra djur och så vidare, för att vänja in sig vid olika typer av situationer och miljöer.

Att man inte är perfekt som valpägare gör inte en olämplig.

Herregud, vad mycket moraliserande det är i den här tråden. Från mom shaming till dog owner shaming.

Det är ok att bli överväldigad, så länge det inte blir ett permanent tillstånd!

Självklart ska valpen inte lämnas ensam i flera timmar osv, och även en vuxen hund bör ha tillsyn och stimulans i alla fall efter 4-6 h (beroende på om det är totala tiden man är borta isv).

Men här är en person i kris, inte över att d3t var tufft att ha hund, utan över det felaktiga beslutet att lämna bort hunden.

Folk kommer alltid att döma, TS, skit i dem. Du vet själv om du kommer kunna ge hunden det den behöver eller ej. Och det är visst ok att ta hjälp av omgivningen. Kortare stunder i början, men när hunden är ett år gammal är det inga konstigheter om ni exempelvis skulle ha en dagmatte till henne.

Jag håller tummarna för att du har henne i ditt näknä snart igen! <3

Jag uppfattar det hela lite annorlunda än du. Jag uppfattar det inte som att ta lämnade bort hunden, utan att det var kämpigt, och hon kände sig lite överväldigad varpå Hennes Man plötsligt säger att han hittat några som kan tänka sig att testa att ha valpen. TS hade inte aktivt gått ut och sökt upp detta själv, och så fort valpen är borta så ångrar hon att hon gått med på denna test-placering.

Jag tycker inte att det är samma sak.

Nej, TS skriver "min man hittade ett par med mycket hund erfarenhet och frågade om de kan ta över valpen (INTE SÄLJA HENNE)".

Hon använder inte ordet omplacering och hon skriver det som att det är mannen som initierat och genomfört detta, utan att beskriva att hon själv varit särskilt involverad i processen, även om inte direkt motsatt sig den då.

Vidare skriver hon ju att de har valpen på en provvecka. Mannen vill inte gå med på att ta tillbaka valpen förrän provveckan är slut, vilket jag tolkar som att även han ändå är öppen för att valpen kommer tillbaka vid veckans slut. Jag tolkar det även som att det andra paret också är inställda på att det är en provvecka, dvs att om det inte känns rätt för något av paren i slutet av veckan så åker valpen hem igen.

Valpen har dessutom spenderat Flera veckor hos TS, och knappt En vecka hos det andra paret. Jag skulle säga att valpens trygghet har minst lika bra chans hos TS som hos det nya paret...

Det måste ligga mer bakom denna reaktion hos TS än bara ovana vid hund (första valp osv). De som ger upp så lätt och med så stor ångest och gråtattacker är ofta de som har en skör personlighet och skyhöga krav på sig själva att klara allt intill perfektion. 

I dom bästa världar gör man saker helt korrekt... Och ja, att skaffa valp är stort ansvar och man behöver tänka över beslutet noga och ta reda på allt ansvar som rör att vara hundägare. Men det jag reagerar över hur många har behov att trycka ner någon som redan känner sig dålig - ts vet redan att det inte blev så bra och har stor ångest över det - ingen behöver påminna henne om misslyckandet. Jag tror personligen inte att ts köpte en valp som hon trodde att hon senare inte skulle klara av, hennes mål var nog att det skulle gå bra. Det visade sig senare att det blev för mycket trots allt. Ja, synd om valpen - men att strö salt i sår, hjälper nog varken henne eller valpen. Huvudsaken är att valpen får ett nytt tryggt där den får stanna. Så varför tala om för ts att hon är sämre än vad hon redan känner sig? Vad är syftet?

De flesta här vill inte strö salt i såret och som ett flertal skrivit ovan - det är okej att misslyckas. Men TS verkar inte besitta självinsikt och vill nu till varje pris ha valpen åter. TS vill alltså rucka på den trygghet valpen nu har i sitt nuvarande hem. Då måste man få säga ifrån och förklara att det inte är lämpligt.

[quote=80546423][quote-nick]LedsenMama skrev 2020-07-26 21:37:22 följande:[/quote-nick]Nej såklart inte till varje pris! Men det är vad mitt hjärta önskar! Jag vill att hon ska komma tillbaka hem![/quote

Mitt råd till dig är att prata igenom saken med din man, är ni inte överens avråder jag dig att ta tillbaka valpen - det kan annars bli en grej ni i framtiden kan bråka om. Men om ni båda vill ha tillbaka den och är stensäkra på ert beslut med allt ansvar och jobb det innebär - ta hem den. Får valpen sedan ett föralltihem hos er, kommer det nog att bli bra. Det finns nog valpar som fått bo hos andra en liten tid pga tex sjukdom, olyckor osv,, och klarar sig fint om den får ett tryggt fortsatt liv hos sina ägare. Men tänk över beslutet noga och inte för länge. Du vet nog vad som är rätt i ditt hjärta utan att behöva ta skit här

Till alla er erfarna hundägare som kommer med tips: hurra för er!

Bra att ni vill hjälpa till i situationen

Finns det någon av er som skulle kunna hjälpa TS i scenariet att valpen kommer hem igen?

Vad behöver TS då göra för att bli en bra hundägare? Hur kan TS kompensera för den skadade anknytningen? Hur hanterar ni själva när det är mycket hemma och ni känner att ni inte räcker till för hunden? (Speciellt när det kanske är en mer psykologiskt otillräcklighet än en verklig?)

Kan vi inte förlåta TS detta enorma misstag som hon erkänt (att hon gick med på att valpen skulle omplaceras på prov), och försöka stötta henne i att bli en bättre hundägare i framtiden? (Utan att vara totalt dömande.) Det hade jag sett som den största vinsten!