Han ändrar sig hela tiden.

Borde jag alltså sluta hoppas på att han kommer vilja och faktiskt lämna honom?

Det känns som att han aldrig kommer att vilja ha barn med mig trots att han propsar på att "i framtiden".

Det känns verkligen som att jag slösar bort tiden.. om jag lämnar honom så kommer det fortfarande att ta minst ett par år innan jag får barn men då har jag ju iallafall chansen att träffa någon som verkligen vill känner jag..

Hur jag kände efter aborten.. Sviken är nog ordet. Jag har sagt sen den dagen vi träffades att jag aldrig någonsin skulle göra abort ifall jag vart gravid...

Men enligt min mening tvingade han mig.. kändes verkligen som att jag inte hade något val..

Jag var ganska arg på honom ett par månader framåt efter det.. Men han brydde sig inte direkt om det för att han slapp ju ansvaret..

Jag har hyffsat många år kvar innan jag inte kan bli gravid så jag är inte så stressad på det sättet. Däremot tog det lite mer än två år av försök innan jag väl vart gravid första gången och vi har aldrig använt varken kondom eller pmedel under våra 6 år tillsammans så jag är rätt säker på att jag har svårt att bli med barn. Det är det som gör att jag känner mig stressad.

Vet inte vad jag ska göra längre :(

Vi köpte ett sånt där "hemma test" för att kolla hans spermier och enligt det var det noll fel på dom. Så jag är rätt säker på att det är hos mig.. Har misstanke om att jag har endometrios nämligen.

Ja det är lite så jag känner jag också.. Känns som jag har slösat bort 6 år av mitt liv på någon som inte vill ha en framtid med mig. Iallafall inte samma framtid som jag är ute efter...

Känner ju att hans beteende runt aborten definitivt kunnat vara bättre.. När jag låg på sjukhuset så satt han i ett hörn med hörlurar utan att prata med mig. Till slut fick jag så ont att jag skrek rakt ut, högt. Då sa han åt mig att inte skrika. Känns inte som en normal reaktion mot någon man påstår sig älska kanske? Jag vet inte riktigt.

Självklart hotade han inte med våld mot mig, men med andra saker.

Han är inte en speciellt känslosam människa och har aldrig varit det. Så kan ju ha med det att göra. Att trösta osv har aldrig varit hans starka sida.

Han är fantastisk på massa andra sätt.

Tack för klokt svar.

Jag tror ärligt att efter ha fått prata ut här och fått råd från objektiva parter så kommer vi nog att gå skilda vägar.. Funderade på det redan efter aborten och det har inte blivit någon skillnad/bättre med han så det är nog dags faktiskt..

Vill nämligen att mina framtida barn ska vara lika mycket önskade av båda sina föräldrar.

Nu är det väl bara att sörja det gamla och ta det nya som det kommer.

Ska sätta mig ner med honom när han kommer hem från jobbet ikväll.