Konstig relation till vänner? (Prestationsångest)
Hej!
Vet inte varför jag gör skriver detta här men hoppas att någon kan ta sig tid att läsa det.... behöver skriva av mig lite.
Jag är en 16 årig tjej som är tillsynes ganska normal, jag är inte populär i skolan men inte heller tvärtom, helt och hållet opopulär. Jag är även ensambarn. Jag har alltid haft gott om vänner, vilket jag tror beror på att jag är så rädd att förlora dem, så jag är konflikträdd och skapar inga bråk.
Nu till saken: jag har på senare år märkt att jag överanalyserar allt?! Det kanske låter konstigt men så fort någon skriver något till mig så analyserar jag sätter den skriver, t.ex om den svarar kort så blir jag rädd att personen är sur på mig eller något. Även i sociala sammanhang. Jag tänker ofta ut innan vad vi kan prata om för att undvika stel tystnad. Om sådan uppstår klandrar jag ofta mig själv och blir rädd för att personen ska tycka jag är tråkig att vara med. Jag vill vara rolig hela tiden så att personen ska tycka om mig.
Till saken hör också att jag har bra vänner, till och med en bästa vän som jag kan snacka med mycket om. Men jag ser hela tiden vad andra gör med sina ?bästisar? och får ångest. Jag vill så gärna ha en sådan bästis som man inte behöver följa något inför, men tror att det aldrig kommer att gå. Jag menar en sådan bästis man kan bjuda hem när som helst hur stökigt det än är och det spelar ingen roll om det blir tyst när man är med varandra.
Jag har tidigare gjort en inlägg om det, men jg har haft väldigt svårt att bjuda hela kompisar av diverse anledningar. Jag tänker mycket på detta också. Att personer kommer tycka illa om mig för att jag inte bjuder hem dem, trots att jag är hos dem relativt ofta. Jag får prestationsångest när jag har vänner här, vill att allting ska vara så bra som möjligt så att de ska tycka om mig.
Även i sammanhang där man ska hitta på saker att göra får jag prestationsångest. Om jag vet att både jag och min bästis är hemma hela dagen kommer tankarna direkt. ?okej nu måste jag se till att fråga innan hon frågar, annars kanske hon tror att jag ej bryr mig!?, ?men vill hon verkligen göra nått då, hon har ju inte frågat??, ?Onej, vi måste vara här, vi var hos henne förra gången och då kan vi inte vara där igen ju?, ?Nä då skiter jag i att fråga?.......
Jag tänker så himla mycket, kan någon snälla hjälpa mig med hur jag ska komma ut detta, vill vara en avslappnad person! Jag har börjat fundera på om detta har att göra med att jag inte har några syskon. Jag tror att hela mitt liv att sett annorlunda ut om jag hade haft syskon....
MVH STRESSAD TJEJ SOM EJ KAN SKRIVA MER
(Hoppas ni orkade läsa hihi)