Står inte ut

Det livet lever jag, dock ständigt hårt kritiserad av kärnfamiljskvinnor. 

Jag har blivit van. 

Men ett tips! Jag har en vän som lever med sambo och två barn, hon har också behov av att få en paus då och då. Hon har kommit överens med sin sambo att två gånger per år så får hon resa bort, ensam. Så hon brukar resa bort i 7-10 dagar, ofta en gång på våren och då till någon stad i Europa, och sen en veckas solsemester i anslutning till sommaren/sensommaren då hon bara ligger på stranden och läser böcker. Hon hade inte klarat familjelivet utan dessa resor, säger hon själv, det är hennes andningshål och hon kommer hem med ny energi och har fått tillfälle att hinna "sakna" familjen lite.
Men deras relation är jämställd och dom delar rätt lika på ansvaret för barn och hushåll så mannen i förhållandet går inte under när hon är borta.

Sen har jag vänner som knappt kan gå en kvällskurs för att deras män "brakar ihop" av att behöva hämta på dagis, ta hand om barnen och laga middag några dagar. 

Ja! Men han har inte lika stort behov av det som hon har. Han är lite mer "familjekär" och tycker om att umgås med barnen, sen är han mer extrovert och har mer behållning av att t.ex. kunna gå på hockey och trycka en burgare med kompisarna en torsdagkväll, han hade antagligen mått dåligt/blivit stressad av att åka ensam till en grekisk ö för att läsa böcker och äta frukt på stranden. Men skulle han säga att han också behövde åka utomlands och "stänga av" två gånger om året hade det inte blivit några protester. 

Ja, det funkar toppen för dom. Hade det upplägget inte funnits så tror jag dom hade gått isär rätt fort eftersom det hade blivit för mycket missnöje och gnissel.