IVF hösten/vintern 2020

Hej,

Vad glad jag blev när jag såg den här tråden. Trots att jag är gammal i ivf-branschen lär jag mig nytt från er. Är också nyfiken på graderingen av embryona t ex.

Var på sista vul igår inför återföring av två blastocyster om en vecka. Detta är vår enda chans till syskon, har ett barn via ivf sedan tidigare och dessa två embryon blev kvar från samma kull. Fick ut 9 ägg då, fyra befruktades och samtliga långtidsodlades. Första et misslyckades, andra fet resulterade i ett barn och nu gäller det att något av de sista två ska bli ett syskon. Är 39 år och får inga fler chanser så jag vågar knappt känna in hur mycket jag vill att det ska gå vägen. Pressen är enorm.

Förra helgen var en mardröm. Var på vul i fredags, har 20 mil till kliniken (med all tid för ångest man kan ha efter vägen) och efter letrozolstimuleringen hade ett ägg börjat växa och var 13, nästan 14mm, har pco och vem vet vad dessa nyckfulla äggstockar kan få för sig... Doktorn rycker lite lätt på axlarna och säger att jag ska köra på med äl-tester till tisdag då jag fick tid för nytt vul. Och lägger till att om testet visar positivt lör, sön eller mån så kan de inte hjälpa oss, dvs embryona kasseras för frystiden löper ut och de har ingen återföring på helger. Behöver jag säga att jag testade morgon middag kväll och var ett nervvrak, tills igår som sagt. Det blir en återföringsdag iaf.

Nu har oron växlat om till "tänk om inget överlever upptiningen". Ja ni alla vet nog vad jag pratar om när det kommer till att oron byter skepnad allteftersom processen fortskrider... Törs jag ens tänka positivt, smällen om det inte lyckas kommer bli så hård.

Idag är idag och våndan kommer fortsätta ett tag till oavsett hur det går. Förhoppningsvis får vi två blastocyster, från mitt yngre jag, insatta nästa vecka och jag underhåller mig med att läsa statistik, andras ivf-resor och kanske skriver nån rad till här.

Grattis till er alla som ruvar, plussat och till de som faktiskt får en chans att börja om.

Hej fina ni och tack för alla lyckönskningar, de värmer!

Minns så väl att ruvartiden gick såå sakta.. Men det gör det mesta när man väl börjat med dessa piller, sprutor, tester, osv, denna väntan på besked efter besked. Men det är värt varenda segproppssekund när man får hålla sitt barn för första gången. Jag blir alldeles gråtmild än idag när jag tänker tillbaka. Jag vill påstå att vi som kämpat så in i norden för att få kalla oss föräldrar också uppskattar det på en helt annan nivå. Man blir fundamentalt mörad och ödmjuk inför dessa mirakel helt enkelt.

Jag har valt att inte berätta för andra än er om detta försök. Det är inte så att jag skäms men har man inte gått igenom allt detta så kan man heller inte förstå. Vill inte heller placeras in i något infertilitetsfack av okunniga och inte heller ta risken att någon i framtiden berättar för mina barns kompisar att hen är ett provrörsbarn, det är min uppgift isåfall. Däremot diskuterar jag gärna med andra ivf:are, hann knappt kliva in i väntrummet på kliniken innan ivf-historier utbyttes.

Ovitrellesprutan ikväll... och ska börja med cyklogest två ggr per dag. Tidigare har jag haft lutinus tre ggr per dag. Någon som vet vad det är för skillnad på dessa?

Sedan undrar jag hur många dagar ni ska vänta från insättningen till gravtest? Har det någon betydelse hur länge embryot odlats beträffande hcg-nivåer? Hur tidigt kan man plussa egentligen? Jag kommer testa friskt med start 10 dagar efter ovitrelle iaf. Förra graviditeten kände jag absolut ingenting, var tvärsäker på att det inte funkat och tog enbart gravtestet för att kunna dränka mina sorger i vin den kvällen... Bartendern hade nog aldrig sett någon så överdrivet lycklig för att beställa ett glas juice.

Vilka noveller det blir men det här är min ventil denna tid i livet. Fortsatt lycka till!!!

Clemmentina: Såå himla ledsen för er skull, sörj men rusta även för framtiden, det handlar on att inte ge upp, vet de som gjort totalt 14 försök och fick tvillingar tillslut. Det kommer bli er tur en dag!

Ijo: Grattis!!!

Hur går det för "Lina" som satte in två blastocyster i måndags? Är nyfiken och hoppas ju själv få tillbaka två.

Själv väntar jag ju på återföring på torsdag, sista chansen som sagt.. Har tagit Cyklogest sen i förrigår och har så ont i magen, är svälld och mår inget vidare. Det är 400mg progesteron två gånger om dagen, kroppen har ballat ur helt tror jag. Tidigare har jag fått Lutinus 3x 100mg. Har ingen aning om varför jag får så hög dos nu. Läste på nån utländsk IVF-sida (kan varit Olga) att just progesteronet i högre doser, är en av anledningarna till att de har så hög andel lyckade återföringar, även med äd... tåls ju att tänka på men ska fråga på kliniken varför de ändrade den här gången.

Lina2302: Det kan absolut varit för tidigt att testa i lördags! Än lever hoppet men jag förstår ändå deppigheten. Har du testat nåt mer? Håller tummar och tår att det ska gå vägen!!!

Jag är en sanndrömmare av rang, klart det ska gå vägen!!! ( Ibland tar det bara liiiiite längre tid innan drömmarna slår in.. ) Jag tror på er!!!

Skit också... Men då vill jag istället peppa dig med att ni faktiskt har fler ägg i frysen, du slipper hela proceduren. Och det faktum att procentuellt sett borde något av de äggen bilda en graviditet. Ni har statistiken på er sida att lyckas, av 8 blastocyster borde åtminstone ett par av de återstående äggen klara det! Man lever på siffror, statistik och resultat i den här tuffa ivf-världen och det faktum att ni ens fått så många befruktade ägg är väldigt lovande, tänka bara på hur många ägg det krävs för att kunna få fram ett långtidsodlat ägg... Ett av 4-5 vill jag minnas. Nu gäller det att hålla ut och kämpa vidare!

Sedan skrev någon att ni kanske kan höra med sjukhuset om det finns några förändringar ni kan göra inför nästa omgång. Det låter klokt, kanske ändra progesterondosen eller nåt? Finns en uppsjö av saker att testa om inte annat.

Odengatan10: Först vill jag så klart gratulera till plusset!!! Förstår att du analyserar symptom och ickesymptom och kan flika in att under mina två första ivf-försök hade jag flera olika symtom men det blev ingen graviditet, däremot under det tredje försöket så hade jag inte en enda känning och var helt säker att det inte lyckades men det gjorde det! Runt vecka 8 blev jag väldigt kvällstrött och somnade i soffan varje kväll men det var det enda symptomet under hela första trimestern.. Så ickesymptom kan vara det bästa :)

Lycka till och försök njuta av den här tiden med!

Jag såg nu att du redan pratat om att göra förändringar.. Sverige verkar utan tvekan ligga rätt mycket efter andra länders sätt att utforma ivf-behandlingar efter personliga preferenser. Skulle rekommendera alla som har ett flertal misslyckade ivf-försök att läsa om OLGA-klinkens metoder och syn på embryo och livmoderimplantation. Det finns en hel del att lära enligt min mening. Jag går själv i Sverige, men hade det varit aktuellt att påbörja en ny ivf-process skulle jag överväga en utlandsklinik.

Min erfarenhet gällande den svenska klinik jag gått hos är att de gärna provar andra mediciner och lyssnar på mina förslag. T ex gällande Levaxin och sköldkörtelfunktion där det finns olika referensnivåer där man sätter in medicinering mm. Men däremot har de inte varit så engagerade i att göra ändringar utan att jag först fört det på tal. Det kan också vara så att allt är så bra det kan bli och det bara gäller att vänta på guldägget.

Hej, vad häftigt att du bor på Åland, verkligen en ö jag saknar dessa coronatider! Förstår oron över Ovitrelle och vädrets makter. Men om jag inte minns fel så fick jag även ta en ytterligare spruta före Ovitrellen, Orgalutran hette den, för att förhindra ägglossningen tills det var dags. Det kanske går att fördröja processen en kortare tid med den? Det skadar inte att fråga iaf.

Lycka till på ul och jag håller tummarna för att ni ska hinna ta er till kliniken i rätt tid!

Kommer nog inte sova en sekund inatt, är storm ute och imorgon är dagen d... Har två blastocyster kvar i frysen och får båda insatt om de klarar upptiningen. Om inte, så är det kört för oss, finns inga möjligheter att starta om ivf-behandling, min ålder bland annat och att vi faktiskt fick ett barn för ett antal år sedan genom ivf.

Har inte vågat gå in känslomässigt i det här försöket, vill inte hoppas och bli besviken. Känner samtidigt att vi redan har lyckats en gång så då är vi inte "värda" ett barn till.. Det är väl ens självbevarelsedrift som viftar bort alla känslor. Innerst inne är det kaos. Vill inte ha det där samtalet att äggen inte klarade upptining. Vill inte hoppas i flera veckor och det ändå inte blir något. Ni vet.