Hej,
Vad glad jag blev när jag såg den här tråden. Trots att jag är gammal i ivf-branschen lär jag mig nytt från er. Är också nyfiken på graderingen av embryona t ex.
Var på sista vul igår inför återföring av två blastocyster om en vecka. Detta är vår enda chans till syskon, har ett barn via ivf sedan tidigare och dessa två embryon blev kvar från samma kull. Fick ut 9 ägg då, fyra befruktades och samtliga långtidsodlades. Första et misslyckades, andra fet resulterade i ett barn och nu gäller det att något av de sista två ska bli ett syskon. Är 39 år och får inga fler chanser så jag vågar knappt känna in hur mycket jag vill att det ska gå vägen. Pressen är enorm.
Förra helgen var en mardröm. Var på vul i fredags, har 20 mil till kliniken (med all tid för ångest man kan ha efter vägen) och efter letrozolstimuleringen hade ett ägg börjat växa och var 13, nästan 14mm, har pco och vem vet vad dessa nyckfulla äggstockar kan få för sig... Doktorn rycker lite lätt på axlarna och säger att jag ska köra på med äl-tester till tisdag då jag fick tid för nytt vul. Och lägger till att om testet visar positivt lör, sön eller mån så kan de inte hjälpa oss, dvs embryona kasseras för frystiden löper ut och de har ingen återföring på helger. Behöver jag säga att jag testade morgon middag kväll och var ett nervvrak, tills igår som sagt. Det blir en återföringsdag iaf.
Nu har oron växlat om till "tänk om inget överlever upptiningen". Ja ni alla vet nog vad jag pratar om när det kommer till att oron byter skepnad allteftersom processen fortskrider... Törs jag ens tänka positivt, smällen om det inte lyckas kommer bli så hård.
Idag är idag och våndan kommer fortsätta ett tag till oavsett hur det går. Förhoppningsvis får vi två blastocyster, från mitt yngre jag, insatta nästa vecka och jag underhåller mig med att läsa statistik, andras ivf-resor och kanske skriver nån rad till här.
Grattis till er alla som ruvar, plussat och till de som faktiskt får en chans att börja om.
