Vad är det du undrar över, hur du ska få till ett "fripass" eller hur du ska tackla otroheten?

Jag ser varje svek som enstaka händelser och inget man betalar lika-för-lika. I min värld betalar man alltså inte sitt dåliga samvete med att låta den svikna svika. Det är bara ett recept på en framtida katastrof.

Jag tycker två saker. Att ni ska gå till familjeterapi och hantera otroheten.
Och jag tycker att ni ska gå till en sexterapeut för att läka ert haltande sexliv.

Ok. Tack för att du förklarar det jag inte förstår. :)

Jag tycker, som jag skrev innan, att varje svek är sitt eget, att man inte kan betala sitt eget dåliga samvete med att låta den andre också svika på samma sätt.
Logiken haltar rejält i detta resonemang på många sätt, men det enda man får ut av det i slutänden är två svikna människor och risk att det ligger och gror i åratal i bakgrunden.

Det som lär behövas är att ni pratar med varandra. Att du berättar om vad du känner och tänker, om det so m hänt och om relationen i stort. Att hon lyssnar och tar till sig. Men även det motvända, att hon berättar vad hon känner och tänker, om det som hänt och om er relation. Att du lyssnar och tar till dig av det.
Att ni tillsammans kommer fram till vad ni ska göra, skiljas eller fortsätta.

Ska ni fortsätta är det säkerligen nödvändigt att bygga upp tilliten till varandra igen. Hur man gör det har jag inga bra svar på men det finns kanske litteratur om det värt att läsa?

EN viktig del, anser jag, är att få sexlivet att fungera för bägge. Där är mitt fasta råd att gå till en terapeut, att ni tar er tid och råd med det.

Ja, har man en familj som man tycker är värt något och är beredd att jobba för är det normalt att tackla problem tillsammans. Har min sambo ett problem av något slag finns det en stor risk att det återspeglar sig i förhållandet även om det inte i sig har med relationen att göra.
För mig är det en självklarhet att tackla problemet tillsammans, att hjälpa och stötta varandra - även om man sårat varandra.

Ja, kommunikation är lösningen på det mesta. Men fasiken vad det kan vara svårt ibland.

En sak som jag och sambon gjort är att prata en hel del om otrohet. Hur vi resonerar i stort kring det. Hur vi tror att vi resonerar om vi själva skulle vara otrogna, hur vi tror resonerar om den andre varit otrogen.

Personligen vill jag inte veta för jag ser det som ett sätt att köpa sig fri från sitt dåliga samvete. Är min sambo otrogen får hen leva med det samvetet. Jag vill faktiskt leva i lycklig okunnighet.
Sambon vill istället veta.

Nu har det inte hänt och risken finns att man inte resonerar sådär sansat och lugnt om det skulle ske, men vi har i alla fall gjort ett försök att bättra på förutsättningarna för att kunna förlåta och gå vidare tillsammans även om det uppstår svåra problem i relationen.

Men viktigast av allt är kanske att vi bägge har samma grundinställning: attd et finns mycket värre saker som kan drabba en relation än otrohet. Vi tycker bägge att det går att fortsätta tillsammans även om det kräver mycket jobb men att det är värt det i slutänden för att det gör att man kommer varandra närmare när man kommit ur krisen. Vi bägge har erfarenhet av otrogna partners och varit otrogna.

Jag önskar er all lycka till och hoppas verkligen att det ordnar sig för er.
Ni pratar ju med varandra igen och det ger ju bra förutsättningar för att ni ska kunna få en relation som många är avundsjuka på.

Eh va?
Vad menar du nu?