Min fru var otrogen

Otrohet är ju svårt. Ofta fattar vi beslut utifrån starka känslor. Svart eller vitt. Frågan är vad du är på väg att göra.
Du skriver att det var några dagar sedan du fick reda på vad som hänt. Ändå har du fattat ett tvärsäkert beslut som jag läser dig. Och jag funderar en del på vilken känsla som styr dig. Du pratar om boxbollar. Ilska? Nej rädsla kommer jag fram till. Jag tror att du är väldigt rädd för att mista din fru och sabba familjesituationen.
Man brukar ju säga att ilska är en sekundärkänsla till ledsenhet och rädsla.

Vi vet inget om hur länge din frus otrohet på gick. Och inte du heller verkar det som. Ett misstag eller flera planerade gånger? Hon berättade inte. Utan du kom på henne eller. I så fall hade hon berättat?  Eller kunde det ha pågått ännu längre? Och vad är de hon berättar för dig när hon ertappats?
   Dessutom gick hon inte till dig med sina bekymmer utan vände sig till någon annan. Sist men inte minst. Hon fick massor av positiv förstärkning  av sin otrohet. Det var alltså något som kändes bra för henne. Men inte att bli påkommen.

Jag har en gång gjort som jag tror att du gör. Styrdes av rädsla. Efter 3 barn idag vuxna och 30 år tillsammans kan jag se att jag borde gjort annorlunda. En hel del av tilliten försvann och det infann sig en liten oroskänsla. Som aldrig riktigt försvann. För tillit är ju inget man skänker bort utan den förtjänat man.
Vi har haft ett bra liv tillsammans. Men det det hade varit mer kärleksfullt om jag tagit det mer lugnt och funderat mer på vad hon ville varför hon gjorde det och att jag haft mer självrespekt.

Jag säger inte att du skall skilja dig. Utan mer att du skall  ta det lugnt med alla beslut. Inte låta henne snabba på dig. Reda ut hur du har reagerat och vad du behöver ha svar på. Gråta utav helvete om du behöver. Istället för att slå på boxbollar. Inte ta på dig skulden för det som hänt. Utan låta henne reparera den del hon är ansvarig för. Du har nu chansen att lära känna dig själv på ett mer grundläggande sätt. Kanske med en terapeut. För det vet jag idag att jag hade haft mycken hjälp med.

Jag vet inte om du hört talas om begreppet mindfulness. I min värld medveten närvaro i viktiga beslut. För mig är det att var närvarande med både känsla och förnuft. Så när jag hamnar i en stark känsla så tar jag ett djupt andetag och försöker stanna i min primärkänsla, ofta sorg eller ledsenhet. Ofta men inte alltid så kommer jag snabbare fram. Då slipper du ibland att pendla mellan vad du kallar logik i familjen och boxbollen i källaren.