Varför har jag så svårt med sociala relationer?

Det är ju jättesvårt att veta så här. Men vana (eller ovana då) är säkert en anledning. För att bli bra på det sociala behöver man träna precis som med allt annat som man vill bli bra på. Har man lite flyt från början tränar man ju massor från barnsben men har man svårt med vänner som barn har man ju väldigt liten vana som vuxen.

Sen är det verkligen så att det är lättare att få nya vänner när man redan har några. Av många olika skäl tror jag.

Har alltid haft känslan att mina kompisar har betytt mer för mig än vad jag betytt för dem. Ängat mycket tid åt att fundera och analysera. Inte vara för påträngnade samtidigt inte avståendstagande. Balansen är svår.

Jag tror ju ändå inte på riktigt att jag har AS/Autism eller nåt sånt. Möjligen att jag har pyttelite drag av det. Att jag lutar lite åt det hållet snarare än åt det andra ja.. Men det är liksom inte det.

Jag förstår sociala regler och tycker iaf att jag kan läsa kroppsspråk och mellan rader, och jag förstår ju ironi mm.

Samtidigt är jag lite nördig och har alltid föredragit mitt eget sällskap. Så jag vet inte riktigt.. Som liten passade jag nog in lite i beskrivningen på en Aspergerunge på vissa vis skulle jag nog tro. Men på den tiden funderade inte vuxenvärlden så mycket över sånt. Barn fick va som dom var.. Jag vet verkligen inte..

Jag känner sorg över att va medelålders och ha få vänner och märka att folk inte riktigt söker mitt umgänge. Trots att jag själv tycker att jag är väldigt trevlig.

Åkte på en riktig pinsam nit en gång som ung. Två arbetskamrater jag såg som mmina kompisar, som jag varit ut med ett par gånger. Jag frågade dem om vi skulle gå på det nya populära diskot på lördag, men de hade ingen lust då, de var upptagna med annat.

Jag ville så gärna gå ändå, så jag förfestade med mig själv och fick mod att gå dit ensam. Väl där, vilka träffade jag inte på om just dem två. Så nedrigt. Lyckades hålla god min, men tog mig snabbt därifrån och till bussen hem och grät mig till sömns. 

Åkte på en riktig pinsam nit en gång som ung. Två arbetskamrater jag såg som mmina kompisar, som jag varit ut med ett par gånger. Jag frågade dem om vi skulle gå på det nya populära diskot på lördag, men de hade ingen lust då, de var upptagna med annat.

Jag ville så gärna gå ändå, så jag förfestade med mig själv och fick mod att gå dit ensam. Väl där, vilka träffade jag inte på om just dem två. Så nedrigt. Lyckades hålla god min, men tog mig snabbt därifrån och till bussen hem och grät mig till sömns. 

Usch, man blir så ledsen. Jag kommer ihåg när jag hade tre tjejkompisar på universitetet, som jag var så glad åt för de var nästan de första vänner jag någonsin haft. Sedan fick jag höra på omvägar, att de brukade gå på "Squtt" - alltså universitetets diskotek på fredagskvällar - utan mig.

Jag ville så gärna gå på något sådant - kanske träffa en kille! - men tyckte att det såg för illa ut att gå ensam, och jag hade frågat dom flera gånger om vi fyra skulle gå. Men de sa alltid att de inte hade tid, inte kände för det o.s.v.. När jag konfronterade dem fick jag höra ungefär att "vi gillar dig, men du är så ordentlig. Man kan liksom inte festa och leta efter killar tillsammans med dig". Tack för den! :(

Kanske hade de rätt - jag var nog för stel för disco. De få gånger jag var på ett sådant, så mådde jag bara dåligt av den höga volymen och allt folk. Jag ville bara ut, ut, ut i friska luften! Jag var vid denna tid även helnykterist, och det var nog olyckligt kan jag se så här i efterhand - även om det i princip inte är något fel. Det skrämmer bort folk, och har man redan problem med vänner så behöver man inte skrämma bort dem mer. 

Du kan ju fundera på, om det var samma sak i ditt fall. Att de här tjejerna gillade dig, men inte trodde att du skulle passa in just i diskoteksmiljön. Att du skulle dra ner upplevelsen för dem också.