Forum Styv/Bonusförälder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • HJÄLP! Jag har en styvdotter på 26år som vägrar flytta hemifrån!

    Lör 8 aug 2020 16:43 Läst 0 gånger Totalt 9 svar
    Lör 8 aug 2020 16:43

    Hej, jag gifte mig för två år sedan med en syriansk kvinna. Hon hade 4st vuxna barn. Själv har jag 3 barn. Under det första året så märkte jag att hennes 26åriga dotter jämt ringde el smsa om sina problem, hon har under hela sitt liv inte lyckats behålla vare sig jobb, lägenhet eller pojkvänner. Allt är ständigt kaos. Hennes mamma tar illa vid sig och har under hennes uppväxt att betala hennes skulder hyror mm. Till slut så öppna vi vårt hem för henne och hon fick bo hos oss. Hon är extreemt manpulativ och ljuger ständigt om små som stora saker.


    Alla skulder samt jobb som hon blivit av med beror aldrig på henne utan på yttreomständigheter. Så till slut satte jag ned foten och sa att du får flytta nu då hon gapa och skrek mot sin mor och mig. Det sluta med att jag fick ringa polisen som kom och hämta henne efter att hon hade slagit sönder ytterdörrens glasruta.


    Då lovade jag mig själv att aldrig släppa in henne för att bo i vårat hem. 


    Hon flyttade och bodde i stockholm hos en vän, den vänskapen slutade efter 3 månader med att hon polisanmälde vännen för misshandel och så var hon bostadslös igen. Hon vädjade till sin mor att få bo hos oss igen trots det som skedde senast. Efter en massa diskussioner så gav jag med mig men ville ha regler om hon skulle leva under mitt tak. Saker så som att söka jobb, söka lägenhet, gå upp kl.09.00, lägga sig kl.24.00. Och visa respekt mot sina föräldrar.


    Nu är det 10månader senare och hon visar absolut ingen respekt eller tacksamhet mot oss. Hon svär, gapar, slåss och skriker så grannarna reagerar.


    Jag har tagit beslut 6 ggr att nu räcker det, hon skall ut nu! Men vi har inte lyckats och vi får backa varje gång! Hon ligger och sover till kl.12 varje dag söker inte jobb & bostad. Det har gått så långt att jag börjar bli rädd för mig själv vad jag kan göra i denna frustration. 


    Nu har jag sagt till min fru, det får bli hon eller jag som flyttar för jag kan inte leva under samma tak som henne!


    Finns det någon med liknande problematik som har lite råd att komma med, jag känner mig helt knäckt efter denna plåga!

  • Anonym (ooo)
    Visa endast
    Lör 8 aug 2020 16:48 #1

    Ni behöver kontakta vuxenhabiliteringen! Hon har troligen något som gör att hon behöver hjälp med vardagslivet. De kan tex hjälpa henne till att få göra en utredning för att se om det möjligen finns någon diagnos som gör att hon inte kan leva upp till sin ålders mognad. 

    Dessvärre är det ju frivilligt så vägrar hon kan ni inte precis tvinga iväg henne på möte, men det kanske går att säga att det gäller eller flytta ut genast. Om ni kan göra en deal om att hon får bo kvar några veckor till och under den tiden ta emot stödet de kan ge + verkligen visa bättring hemma också, så kanske, kanske att hon fattar att hon behöver hjälp?

    Arbetsförmedlingen har också visst stöd för personer med uppenbara svårigheter men jag antar att man måste ha gjort en utredning först, för att veta att det är så. 

  • Anonym (å)
    Visa endast
    Lör 8 aug 2020 16:55 #2

    Jag tror tyvärr inte du har något val än att skaffa ett eget boende för att slippa detta kaos i vardagen

  • Lör 8 aug 2020 19:11 #3
    Anonym (ooo) skrev 2020-08-08 16:48:18 följande:

    Ni behöver kontakta vuxenhabiliteringen! Hon har troligen något som gör att hon behöver hjälp med vardagslivet. De kan tex hjälpa henne till att få göra en utredning för att se om det möjligen finns någon diagnos som gör att hon inte kan leva upp till sin ålders mognad. 

    Dessvärre är det ju frivilligt så vägrar hon kan ni inte precis tvinga iväg henne på möte, men det kanske går att säga att det gäller eller flytta ut genast. Om ni kan göra en deal om att hon får bo kvar några veckor till och under den tiden ta emot stödet de kan ge + verkligen visa bättring hemma också, så kanske, kanske att hon fattar att hon behöver hjälp?

    Arbetsförmedlingen har också visst stöd för personer med uppenbara svårigheter men jag antar att man måste ha gjort en utredning först, för att veta att det är så. 


    Tack så mycket för dina råd, är själv säker på att det är någon diagnos på dottern. Jag skall googla på vuxenhabiliteringen och se vad för hjälp som kan finnas där. Tack för tipsen!
  • Anonym (Olga)
    Visa endast
    Lör 8 aug 2020 19:36 #4

    Oj förstår inte hur ni orkar?

    Hon är ju vuxen. Diagnos eller inte. De lär sig bara den hårda vägen. Min vuxna son betedde sig så och stängde dörren så att han inte kom in mer. Och han fick vackert sova ute! Tills han blev mjukare och han kom tillbaka och fick tillåtelse att att sakta få börja komma hem till mig och uppföra sig efter mina regler. Föresten ringde jag polisen efter honom också när han blev ute låst. Han hade ingen att sova hos. Men jag lovar han blev ödmjuk efter det hemska och har inga problem med honom mer.

  • Sön 9 aug 2020 12:48 #5
    Anonym (Olga) skrev 2020-08-08 19:36:03 följande:

    Oj förstår inte hur ni orkar?

    Hon är ju vuxen. Diagnos eller inte. De lär sig bara den hårda vägen. Min vuxna son betedde sig så och stängde dörren så att han inte kom in mer. Och han fick vackert sova ute! Tills han blev mjukare och han kom tillbaka och fick tillåtelse att att sakta få börja komma hem till mig och uppföra sig efter mina regler. Föresten ringde jag polisen efter honom också när han blev ute låst. Han hade ingen att sova hos. Men jag lovar han blev ödmjuk efter det hemska och har inga problem med honom mer.


    Tack Olga för din delning, önskar att vi kunde lyckas på samma sätt.


    Att andra har lyckas ger ju en gnutta framtids hopp förståss!

  • Anonym (Behöv­s en pojkvä­n)
    Visa endast
    Sön 9 aug 2020 15:27 #6

    Det här kommer låta antifeministiskt och det kanske det är, men "såna"  brudar behöver en väldigt snäll, förlåtande och tolerant pojkvän som tar hand om dem så att föräldrarna slipper. Pojkar med det beteendet är tyvärr oftast helt körda, inte så jämnlikt men det är som det är.

    Hon är 26. Hon kommer inte växa upp, kommer inte själv ta ansvar, någon behöver ta hand om henne. En man behöver göra det. Så försök uppmuntra att hitta en pojkvän och att hon behåller honom. Rätt "typ" av kille är en kille som INTE har det lätt med tjejer, men är väldigt snäll och skötsam.

    Trist att säga det, men om hon är som jag föreställer mig är det enda lösningen som kan fungera långsiktigt.

    Jag är dessutom kvinna och själv mamma, så det är ingen snuskgubbe som sitter och hoppas på att få en flickvän att ta hand om som skriver.

  • Anonym (Y)
    Visa endast
    Sön 9 aug 2020 15:33 #7
    Anonym (Behövs en pojkvän) skrev 2020-08-09 15:27:43 följande:

    Det här kommer låta antifeministiskt och det kanske det är, men "såna"  brudar behöver en väldigt snäll, förlåtande och tolerant pojkvän som tar hand om dem så att föräldrarna slipper. Pojkar med det beteendet är tyvärr oftast helt körda, inte så jämnlikt men det är som det är.

    Hon är 26. Hon kommer inte växa upp, kommer inte själv ta ansvar, någon behöver ta hand om henne. En man behöver göra det. Så försök uppmuntra att hitta en pojkvän och att hon behåller honom. Rätt "typ" av kille är en kille som INTE har det lätt med tjejer, men är väldigt snäll och skötsam.

    Trist att säga det, men om hon är som jag föreställer mig är det enda lösningen som kan fungera långsiktigt.

    Jag är dessutom kvinna och själv mamma, så det är ingen snuskgubbe som sitter och hoppas på att få en flickvän att ta hand om som skriver.


    Så du tror man slutar att utvecklas innan 30 och det är helt kört? Man utvecklas hela livet, mognar och lär sig nya saker. Hon behöver bara lära sig ta ansvar över sig själv. Detta är något som man mycket väl kan träna upp. 
    Det kan vara så att hon blivit daltad med hela sitt liv och fått allt serverat. Då är det lätt att tro att allt i livet kommer serverat. 
  • Anonym (Behöv­s en pojkvä­n)
    Visa endast
    Sön 9 aug 2020 15:48 #8
    Anonym (Y) skrev 2020-08-09 15:33:33 följande:
    Så du tror man slutar att utvecklas innan 30 och det är helt kört? Man utvecklas hela livet, mognar och lär sig nya saker. Hon behöver bara lära sig ta ansvar över sig själv. Detta är något som man mycket väl kan träna upp. 
    Det kan vara så att hon blivit daltad med hela sitt liv och fått allt serverat. Då är det lätt att tro att allt i livet kommer serverat. 
    Nej, det är inte helt kört men är man på det stadiet vid 26 så är man inte en fungerande vuxen vid 27. Eller 30 eller ens 35. Det blir ohållbart att mamma och styvfar skall hantera det, men lyckligtvis finns det en del alldeles för snälla män som inte verkar ha något emot att ta hand om en sådan madam så att styvfar och mamma kan andas ut en period eller kanske kan släppa ansvaret för gott.
  • Anonym (Y)
    Visa endast
    Mån 10 aug 2020 09:22 #9

    Kan tillägga att jag (som har autism och svår ångest) fick flytta ut när jag var 24. Då fick jag leva på försörjningsstöd och betala hyran med det. Inget gullegull där inte. Är 27 idag.
    Jag var väldigt snäll och tystlåten. Det ända var väl att de inte gillade när jag tvättade händerna så ofta. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll