Nu börjar skolångesten hos oss. Är ni fler därute med barn som redan panikar inför skolstarten? Hur hanterar ni det? Får ni hjälp av skolan?
Förra läsåret var bedrövligt och slutade med att jag i princip gick in i väggen. Så fort skolan slutar så släpper en tyngd och vi slappnar av allihop. (två barn på kö för npf-utredning)
Nu börjar paniken igen och jag känner att jag dras med i det redan.. Vad ska man göra?
Hej!
Jag tycker att du ska kontakta rektor/elevhälsan på skolan innan skolstart och berätta precis hur ni mår, hur förra läsåret var och försöka göra upp en plan för hur skolan ska agera i höst. Hur gamla är dina barn?
Jag tycker också att ni ska boka in regelbundna möten hela hösten med specialpedagogen på skolan så att du vet att du kan ta upp tankar och funderingar regelbundet och inte bara när det har hänt något.
Hej!
Jag tycker att du ska kontakta rektor/elevhälsan på skolan innan skolstart och berätta precis hur ni mår, hur förra läsåret var och försöka göra upp en plan för hur skolan ska agera i höst. Hur gamla är dina barn?
Jag tycker också att ni ska boka in regelbundna möten hela hösten med specialpedagogen på skolan så att du vet att du kan ta upp tankar och funderingar regelbundet och inte bara när det har hänt något.
Vill bara säga att du inte är ensam!
Vill bara säga att du inte är ensam!
Hej,
Min dotter (och jag) har också skolångest så ni är inte alls ensamma. Bra idé med Elevhälsan! Är det någon som Vet vad de kan hjälpa till med rent praktiskt? Tack
Hej,
Min dotter (och jag) har också skolångest så ni är inte alls ensamma. Bra idé med Elevhälsan! Är det någon som Vet vad de kan hjälpa till med rent praktiskt? Tack
Hej Hannah!
Just skolstarten är extra jobbig för mitt barn och det vet de om, de kommer att vara extra uppmärksamma och stötta extra mycket. Men jag har ändå en klump i magen. Ska tillägga att det är under utredning nu och hen har ingen diagnos ännu. Även om jag vill påstå att det är tydligt så kan jag ju inte diagnosticera mitt eget barn.
Jag har ångest i princip varje dag när barnet är i skolan. Väntar mig ett samtal från skolan osv. Det är väldigt påfrestande.
Men mitt enda råd till alla där ute (npf eller inte), är att ha rutiner. Stenhårda, orubbliga rutiner. Utöver rutiner så går vi på regelbundna samtal via skolan. Det kan vara skönt, men brukar ha ångest inför varje samtal men efteråt känns det helt okej.
Hej, jag förstår dig delvis, ett av barnen har Autism men de andra 2 inget Npf, men de är alla lite pirriga och nervösa. Lite oro. Lite kul tycker de alla 3. Men känner mest uh. Även om de trivs bra väl igång sedan.
Ja, nu börjar ännu en på högstadiet så det är klart hen är extra pirrig. Hen har ju iaf ett syskon där redan.
Jag tycker att sommarlovet gör att jag gått in mer i väggen än tidigare. Då skolan är ett stort andningshål.
Dock en hel del möten och så vidare med lärare, specialpedagoger, kurator men vi har en bra grundlinje som vi följer. Äntligen har vi pedagoger som är pedagoger på riktigt för tonåringen.
Sedan har vi Bup som inte är till någon hjälp alls här utan bara kastar diagnoser på barn och sedan står man där. Min autistiska tonåring är normalbegåvad, en orolig själ också, just förändringen är svår för hen. Denne är även nervös när skolan ska sluta. Pga då kan det hända oförutsedda saker. Även om vi planerar och också låter hen ha ett stort frirum om säger så.
Men hen gillar att veta vad som ska hända. Helst liknande dagsrutiner året om varje dag.
Vad hände hos er i skolan under förra läsåret som gjorde att det blev så katastrofalt?
Jag är så glad att mina barn iaf 2, nu lämnat en skola som inte uppmärksammade ena barnets enorma svårigheter utan vi fick tjata i flera år, innan hen då fick en autismdiagnos lagom till åk 7.
Sedan var det precis som att de vill straffa det andra barnet snäppet yngre då (och oss givetvis, vi var aldrig hotfulla, otrevliga eller knäppa som man tyvärr hör en del föräldrar vara mot lärare) genom att problematisera allting. Ringa om allt möjligt hittepå. Dåliga betyg trots alla rätt på prov, osv och läxinlämningar, stora och avancerade specialarbeten Alltid kunde man trycka nedåt med argumentet, att barnet argumenterade för lite muntligt.
Har tyvärr ett barn kvar på skolan, hen är ett barn som redan ligger långt före de andra i klassen så börjar skolan jävlas även med hen så ja, ja då vet jag inte vad vi gör. Gud. Ja, nu har jag skolångest igen.
Hej Hannah!
Just skolstarten är extra jobbig för mitt barn och det vet de om, de kommer att vara extra uppmärksamma och stötta extra mycket. Men jag har ändå en klump i magen. Ska tillägga att det är under utredning nu och hen har ingen diagnos ännu. Även om jag vill påstå att det är tydligt så kan jag ju inte diagnosticera mitt eget barn.
Jag har ångest i princip varje dag när barnet är i skolan. Väntar mig ett samtal från skolan osv. Det är väldigt påfrestande.
Men mitt enda råd till alla där ute (npf eller inte), är att ha rutiner. Stenhårda, orubbliga rutiner. Utöver rutiner så går vi på regelbundna samtal via skolan. Det kan vara skönt, men brukar ha ångest inför varje samtal men efteråt känns det helt okej.
Hej, jag förstår dig delvis, ett av barnen har Autism men de andra 2 inget Npf, men de är alla lite pirriga och nervösa. Lite oro. Lite kul tycker de alla 3. Men känner mest uh. Även om de trivs bra väl igång sedan.
Ja, nu börjar ännu en på högstadiet så det är klart hen är extra pirrig. Hen har ju iaf ett syskon där redan.
Jag tycker att sommarlovet gör att jag gått in mer i väggen än tidigare. Då skolan är ett stort andningshål.
Dock en hel del möten och så vidare med lärare, specialpedagoger, kurator men vi har en bra grundlinje som vi följer. Äntligen har vi pedagoger som är pedagoger på riktigt för tonåringen.
Sedan har vi Bup som inte är till någon hjälp alls här utan bara kastar diagnoser på barn och sedan står man där. Min autistiska tonåring är normalbegåvad, en orolig själ också, just förändringen är svår för hen. Denne är även nervös när skolan ska sluta. Pga då kan det hända oförutsedda saker. Även om vi planerar och också låter hen ha ett stort frirum om säger så.
Men hen gillar att veta vad som ska hända. Helst liknande dagsrutiner året om varje dag.
Vad hände hos er i skolan under förra läsåret som gjorde att det blev så katastrofalt?
Jag är så glad att mina barn iaf 2, nu lämnat en skola som inte uppmärksammade ena barnets enorma svårigheter utan vi fick tjata i flera år, innan hen då fick en autismdiagnos lagom till åk 7.
Sedan var det precis som att de vill straffa det andra barnet snäppet yngre då (och oss givetvis, vi var aldrig hotfulla, otrevliga eller knäppa som man tyvärr hör en del föräldrar vara mot lärare) genom att problematisera allting. Ringa om allt möjligt hittepå. Dåliga betyg trots alla rätt på prov, osv och läxinlämningar, stora och avancerade specialarbeten Alltid kunde man trycka nedåt med argumentet, att barnet argumenterade för lite muntligt.
Har tyvärr ett barn kvar på skolan, hen är ett barn som redan ligger långt före de andra i klassen så börjar skolan jävlas även med hen så ja, ja då vet jag inte vad vi gör. Gud. Ja, nu har jag skolångest igen.