Inlägg från: Anonym (Mini) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Mini)

    Npf - skolångest

    Hej, jag förstår dig delvis, ett av barnen har Autism men de andra 2 inget Npf, men de är alla lite pirriga och nervösa. Lite oro. Lite kul tycker de alla 3. Men känner mest uh. Även om de trivs bra väl igång sedan.

    Ja, nu börjar ännu en på högstadiet så det är klart hen är extra pirrig. Hen har ju iaf ett syskon där redan.

    Jag tycker att sommarlovet gör att jag gått in mer i väggen än tidigare. Då skolan är ett stort andningshål.

    Dock en hel del möten och så vidare med lärare, specialpedagoger, kurator men vi har en bra grundlinje som vi följer. Äntligen har vi pedagoger som är pedagoger på riktigt för tonåringen.

    Sedan har vi Bup som inte är till någon hjälp alls här utan bara kastar diagnoser på barn och sedan står man där. Min autistiska tonåring är normalbegåvad, en orolig själ också, just förändringen är svår för hen. Denne är även nervös när skolan ska sluta. Pga då kan det hända oförutsedda saker. Även om vi planerar och också låter hen ha ett stort frirum om säger så.

    Men hen gillar att veta vad som ska hända. Helst liknande dagsrutiner året om varje dag.

    Vad hände hos er i skolan under förra läsåret som gjorde att det blev så katastrofalt?

    Jag är så glad att mina barn iaf 2, nu lämnat en skola som inte uppmärksammade ena barnets enorma svårigheter utan vi fick tjata i flera år, innan hen då fick en autismdiagnos lagom till åk 7.

    Sedan var det precis som att de vill straffa det andra barnet snäppet yngre då (och oss givetvis, vi var aldrig hotfulla, otrevliga eller knäppa som man tyvärr hör en del föräldrar vara mot lärare) genom att problematisera allting. Ringa om allt möjligt hittepå. Dåliga betyg trots alla rätt på prov, osv och läxinlämningar, stora och avancerade specialarbeten Alltid kunde man trycka nedåt med argumentet, att barnet argumenterade för lite muntligt.

    Har tyvärr ett barn kvar på skolan, hen är ett barn som redan ligger långt före de andra i klassen så börjar skolan jävlas även med hen så ja, ja då vet jag inte vad vi gör. Gud. Ja, nu har jag skolångest igen.

  • Anonym (Mini)
    HannahHorvath skrev 2020-08-16 11:21:52 följande:

    Jag trodde i början av sommaren att det var en medicinjustering som gjorde att min kvävande konstanta ångest och stress i kroppen försvann. Var så glad och har mått prima i sommar. Men så fort det närmade sig skolstart och dottern började må dåligt så kom det tillbaka. Var så stressad inför samtal med elevhälsan att jag grinade en skvätt på toan. Det är ju helt orimligt och saknar proportioner totalt.

    Jag behöver nog samtalsstöd för egen del..


    Ja, det behövs nog. Inget konstigt verkligen. Läst ditt svar på inlägg här uppe. Fruktansvärt med sådana möten när man sitter helt själv som förälder och de andra blir som motståndare. Har fått ta lugnande före möten med skolan tidigare. Inga hästdoser, utan bara så man kan gå dit och inte börja gråta så fort man ska börja formulera sig.

    Kan du hitta någon form av stödperson? Om barnet får en diagnos kan man få visst stöd tror jag via LSS. Ett problem är man blir så uttröttad att man orkar inte ens söka el hitta lösningar och information. Då är vi ändå 2 vuxna men jag är som en knappt halv pga egen annan sjukdom.

    Såg nu att du stod i kö till föräldrastöd. Hör med kommunen också.
Svar på tråden Npf - skolångest