Anonym (Hindp846tgk) skrev 2020-08-23 10:40:00 följande:
Vad bottnar den i då?
Jag har som många andra, dåliga minnen av skolidrott. Jag var ett knubbigt och klumpigt barn. När vi spelade fotboll var det de redan duktiga killarna som jagade bollen medan jag stod i kanten och försökte göra mig osynlig. När bollen råkade hamna åt mitt håll sprang jag skumpande efter den och alla skrattade, så det slutade jag med.
Efter gympan skulle alla duscha i samma trånga dusch, och den manlige idrottsläraren kom in, gick en lov och skrek att vi skulle tvåla in oss ordentligt. Alla väntade med att ta av sig kläderna tills han gått så sen hade vi 10 min på oss att klä av oss, duscha och byta om. Alla tjejer jämförde kroppar och sa att just de var tjockast. Jag var tyst och försökte dölja min fula bonnabränna, mina bröst som började växa före alla andras och smussla undan mina fula tanttrosor. Jag skämdes.
I vuxen ålder har jag funnit att jag älskar att röra på mig, men inte i tävlingsinriktad lagidrott, utan genom att springa, simma och cykla. Det tog dock lång tid att komma över skolidrottens trauma.
Det jag skulle velat ha är idrott som inte gick ut på jämförelse utan att träna individuellt mot egna mål, samt avskilda duschutrymmen utan lärares eller elevers blickar.
Jag ägnade min barndom och mina tonår åt en idrott där jag var mycket duktig. Jag var stark som en oxe och brottades med vuxna män om kvällarna. Men skolidrotten gick ut på att spela fotboll, fotboll, handboll och någon enstaka gång spökboll där huvuddelen av lektionen gick ut på att killarna försökte träffa de mindre populära tjejerna i brösten eller ansiktet. Jättekäckt. Jag avskydde skolidrotten. Inte för att jag inte gillade att röra på mig, utan för att det hela handlade om prestation, jämförelse och kroppar.
På högstadiet, där när man är som känsligast, hade jag en idrottslärare som inte drog sig för att trycka ner prestationer. Jag minns speciellt den gången hon mätte hur högt vi kunde hoppa jämfota och högljutt deklarerade resultat samt vilket betyg detta gav.
När jag ett skadade mitt knä och inte kunde spela fotboll, hoppa eller springa, fick jag sitta ensam i ett rum och cykla. Varenda idrottslektion under ett helt år. När jag förklarade att jag fick ont av att cykla, klargjorde hon att cykling var bra för onda knän och drog upp motståndet på cykeln.
Hon väckte ingen rörelseglädje. Det tog många år innan jag fick tillbaka den. Jag hade min sport som jag höll på med, men i övrigt ville jag inte testa nåt annat. Idrott var så hårt förknippat med förnedring. Med klasskompisar som fnissade åt någon som missat bollen, eller som suckade högljutt för att man hamnade i samma lag som någon som inte var en bollstjärna. Idrott var också förknippat med omklädningsrum där de smalaste och mest populära tjejerna stod och nöp sig själva i magskinnet och suckade över hur TJOCKA de var, eller hur HÅRIGA de var. Självklart blev gensvaret att de var sååå fina.
Hela miljön, både under lektionen och efter i omklädningsrummet, var så djupt osund. Nu, som vuxen med flera års ätstörningar bakom mig, förstår jag det. Och jag hoppas verkligen att den miljön är sundare när min dotter börjar skolan. Jag hoppas att skolidrottens syfte då är att väcka rörelseglädjen och ge möjlighet att testa och prova på olika saker.
