Rätt att behålla fast pappan inte vill?
Hej alla kloka!
Behöver råd och tankar men undviker gärna dömande, då jag redan mår väldigt dåligt i situationen.
Jag har blivit gravid med en kille som jag träffat i 8 månader. Redan från början har vi varit tydliga med vart vi står, ja har längtat efter fler barn i många år, han är inte redo för barn just nu. Även varit tydlig med att jag inte har något skydd (behövde ta ut spiral som hamnat snett och gjort sår på livmodern) men trots det har han kommit i mig varenda gång vi haft sex, i 8 månaders tid. Jag har två barn sen innan, 13 och snart 18. Han har en på 10 och en på 3, varav den äldsta blev han ?påtvingad?.
Vi fick reda på att jag var gravid när jag var ungefär i vecka 9. Min mens var en vecka tidig och det ställde därmed till det med koll på äl vilket resulterat i graviditeten. Hade sen en mellanblödning som jag då trodde var en kortare mens, så därför har jag inte märkt av det tidigare.
Han är tydlig med att han inte vill ha barn, Att vi inte är där än i relationen. Jag är tydlig med att jag inte vill göra en abort, (gjort förut vet hur det påverkat mig och mina relationer) och att även om allt inte fallit på plats i rätt ordning (flytta ihop först, sen barn) så kan vi göra det till det bästa för oss Han uttrycker att om han vetat att jag varit så emot abort så hade han skyddat sig bättre. (Vi har aldrig skyddat oss alls).
Vi har haft många bra samtal om det här och trots att vi står så långt ifrån varann i beslutet så bråkar vi inte och han har varit väldigt stöttande, säger att han kommer finnas vid min sida hela processen och efter , vid en abort. Om jag behåller kommer han inte kunna fortsätta träffa mig för att han kommer bli arg för att inte få vara delaktig i beslutet.
Har sagt att om jag ens ska överväga en abort så måste det ske innan vecka 12 för att få göra en kirurgisk, längre än så är helt otänkbart.
Vi åkte tillsammans och gjorde ul för att fastställa vecka och då hade jag passerat vecka 12, dvs vid en abort måste jag genomgå en sen medicinsk abort som går att jämföra med en förlossning. Jag klarar inte det. Får panikångestattacker bara jag försöker tänka mig in i det.
Vi fick tid hos kurator veckan för att få hjälp att komma framåt i beslutet.
Under den helgen kommer det fram att killen har träffat och haft sex med flera andra tjejer under hela tiden vi träffats, samt haft ännu fler sexuella kontakter via snapchat och instagram. Min värld rasar och en svår situation blev ännu svårare.
Mitt hjärta har tidigare slitits itu för att behöva välja mellan att göra illa honom (behålla) eller göra illa mig (abort).
Nu står jag mellan att behålla men behöva ha honom i min närvaro (ej tsm, men för barnets skull) i många år framöver eller göra en abort för att radera allt som har med honom att göra.
Vet att jag klarar mig själv, gjort det med mina tidigare barn, vet att jag är stark och att jag har stöd. Men jag vet inte vad som blir bäst för mig i längden.
Jag som varit stressad över åldern (36) och att ständigt ha hoppats och trott på kärleken men alltid blivit sviken , och längtan efter ett barn, är nu livrädd för att om jag ska genomgå en abort och läka efter ytterligare en mans svek, kommer det ta lång tid innan jag vågar börja träffa någon igen och framförallt lita och bygga med någon och när allt då fallit på rätt plats (om det nånsin gör) lär jag vara närmare 40 och då blir det än svårare att få barn, kanske tillochmed omöjligt. Och hur ska jag leva med detta då?
Jag har samtidigt alltid drömt om en ?hel? familj , förstör jag för mig själv om jag behåller?
Min familj och vänner stöttar oavsett vad jag väljer men de önskar såklart att jag skulle få uppleva hela paketet istället för att återigen bli ensam.
Jag vet inte om jag vågar vänta på kärleken igen och kanske inte få chansen att få barn.
Vet inte vad som blir bäst för mig i längden och är så vilsen. Är nu i vecka 14 och känner fosterrörelser.
Försöker landa i ett beslut som känns rätt men känns fel hur jag än gör. Rädd för stora förändringen det innebär att behålla, vad andra ska tycka, att ekonomin ska drabba mina barn negativt (vet ju att det blir tufft men vet också att jag klarar det men vill inte att nån ska bli lidande) .
Rädd för hur en abort påverkar mig i livet, mitt mående, sorg, trauma, hur det i sin tur påverkar mina barn, hur jag ska orka leva med det beslutet och rädslan för att inte få fler barn.
Vet inte vad som är rimligt eller logiskt eller rätt eller fel,,tänker så mkt så jag glömmer vad jag känner.
Hjälp.
